Gott Slut och Gott Nytt!

Någon summering av 2011 hinner jag inte med. Jag har ju ett firande som väntar!

Kram till er alla - vi ses nästa år igen.

Textmassa

Som jag brukar säga - det går inte fort, men det går. Ibland undrar jag - varför utsätter jag mig för detta? Det är ju inte så att världen lider brist på berättelser direkt. Kan någon påminna mig?

Nyårsafton i min berättelse och nyårsafton IRL

I morgon är det nyårsafton ifall någon skulle ha missat det. I min berättelse som utspelar sig under ett år, har jag kommit till nyårsfirandet. Just nu är mitt projekt och jag i fas med det verkliga livet, mitt liv. Två tåg som åker parallellt en stund innan det ena ökar farten och försvinner in i framtiden. Förhoppningsvis blir det min berättelse som drar iväg.

Nyår som sagt. Några av karaktärerna kommer att skåla in det på Solliden. Men hur beskriva en miljö och ett firande som jag inte känner till? Enkelt - man ringer till Solliden, tvingar in sig, beordrar maken att följa med och packar ner penna och anteckningsbok. Samt varma kläder.

Hela nyårsscenen är redan färdigskissad, utifrån mina fantasier och fördomar.
På nyårsdagen vet jag om jag får tänka om.

En läsplatta ...

... kommer jag aldrig att skaffa mig. Har jag sagt. Därför köpte jag en till T istället. Måste ju veta vad det är jag ratar. Ingen flimrande surfplatta alltså, utan en riktig läsplatta. Gjord att läsa på, nästan inget annat. Första boken är nu nedladdad - Joyce Carol Oates "Det var vi som var Mulvaneys".
Kommer T att bli förförd mån tro?

Avskyr flödesskrivning

Det är ett himla tjat om flödesskrivning överallt. Är supertrött på att läsa och höra om det. Nej, jag flödesskriver inte. Jag förstår inte vitsen med att kräka ur sig ord utan att tänka. När jag gör det blir det både dumt och dåligt och jag får ändå skriva om allting.

Jag skriver långsamt och arbetar fram varje scen enligt ett lager på lager princip. När scenen är klar går jag vidare. Jag gillar det petiga med mitt sätt att skriva, att tänka på varje formulering, försöka hitta precis rätt ton, förmedla en bild, en känsla.
Först kommer själva handlingen. Sedan eventuella dialoger och miljöbeskrivningar. Sist gestaltas känslor och tankar. Jag läser sedan igenom scenen och ser om alltet bildar en harmonisk enhet. Stryker. Först därefter går jag vidare. Att ha en flödesskriven och därmed oavslutad text bakom mig är distraherande och hindrar mig från att komma vidare.

Omständligt? Inte alls, det jag förlorar i skrivtid tjänar jag igen i redigeringen. Eller som min lektör sa: "Jag letade efter logiska luckor men hittade inga vilket är ovanligt."
Jag antar att min skrivteknik avslöjar min personlighet ...

Skriver

Nio grader varmt

Pelargonerna står fortfarande ute på balkongen och i morse väcktes jag av en sjungande koltrast. Jag vet att det inte kan fortsätta på det viset och passar därför på att njuta allt jag kan.

En grön jul

 

Förra juldagen vägrade termometern stiga över -15 C. I år visar den på +5 C.
Jag är inte den som beklagar mig, inte alls. Älskar denna gröna jul, även om bristen på kyla innebär en hel del kladd när man promenerar runt sjöarna.

Vad vore julen utan... mat?

Man inser att barnen blivit vuxna när de tittar på ens sillinläggningar och säger att de ser goda ut.



Nu tändas tusen juleljus...

Så var den då här, den goda julen.

Välkommen!

 Och sillsalladen har hittat hem.
Någon annan julmat behöver jag nästan inte.

Sillsalladsdags

Jag hittade den på en auktion i Hälsingland i slutet av 70-talet. Kärlek vid första ögonkastet. Billig var den också, ingen annan än jag ville ha den, trots att den var - och är - helt utan skavanker. Ostindia och Rörstrand var kanske inte 70-talets melodi ...
Jag använder den bara till en enda sak - att ha julens sillsallad i. Ingen i familjen utom jag är speciellt förtjust i sillsallad, en av livets många gåtor. För hur kan man bara INTE gilla sillsallad?

Jullov och Calvadosdrinkar

Mitt jullov börjar NU!
T har gjort sig en Calvadoscocktail som han är alldeles lyrisk över, och jag har pratat bort en timme med mamsen. Ja, vi firar på lite olika sätt, T och jag.
Visst, jag ska jobba efter nyår men inte så mycket - om jag får bestämma. Jag får inte stressa, jag måste beta av ledigheten jag har innestående (tanken är omöjlig men vacker), är tvingad att varva ner, ta det lugnt, hålla mig undan extern stimulans. Doktorns order. Stackars, stackars mig.
Jag vet redan vad den bästa medicinen består av: skriva, skriva och skriva.
Som jag längtat.
Nej, nu måste jag nog testa den där drinken som T skryter om så.

Hjärnröntgen

"Undersökningen är helt smärtfri."

Det tackar vi för.

"I undersökningsrummet kommer du att ligga på ett undersökningsbord som skjuts in i magnetens ena öppning. Magneten är öppen i båda ändar."

Skönt - då kommer jag ut igen.

"Eftersom magnetkameran avger ett knackande ljud får du hörlurar som är kopplade till vår musik/kommunikationsanläggning."

Kan man inte få lyssna på sina egna Spotifylistor?

"Undersökningen varierar mellan 30 minuter och 1 timme."

Som sagt - Spotify!

"Vid vissa undersökningar behöver vi ge en kontrastinjektion via ett blodkärl i armen."

Skulle det verkligen vara smärtfritt?

"Vid undersökning av huvudet skall smink ej användas."

Vänta lite här nu - inget smink? Inte ens en gnutta mascara? Glöm det.

Ménière än en gång

Ett nytt anfall i natt, och nu var det dags att hälsa på farbror doktorn. Jodå, visst tyder alla symptom på en fullt utvecklad Ménière men för säkerhets skull ska jag hjärnröntgas. En ny spännande upplevelse.
För övrigt måste jag undvika stress (ha!), inte arbeta mer än 40 timmar/veckan (ha, ha!), sova mycket (ha, ha, ha!) och motionera mera (urk!).
Lite vin på helgen gör dock ingen skada, som tur är. Dä ska va' gött å leva, annars kan dä kvetta ...

Fjärde advent och jag skriver.

Viss skillnad på adventskänslan inomhus och den på balkongen ... Det vita slasket som kom igår är redan på väg att smälta bort, tack och lov.
Jag har kommit till nyår i min berättelse och är alltså nästan i fas med verkligheten. Vaknade tidigt i morse (surprise!), tände granen och satte igång att skriva.Peter har bytt namn till Pontus eftersom det till slut inte gick att ha ett kompispar som heter Peter och Niklas ... Words sök- och ersättfunktionen bjöd på intressanta missförstånd när t.ex."tapeter" plötsligt förvandlades till "tapontus". Den lade även till ett genitiv S efter Pontus - Peters blev Pontuss.
Bäst att jag låter mina övriga karaktärer behålla sina namn.

Julstämning

 

 

Har haft noll lust att fira jul i år. Men så åkte vi in till stan T och jag för att inhandla de sista julklapparna. Det är ju sådant som ska göras när man närmar sig fjärde advent. Och plötsligt, mitt bland all kommers och hysteri, kände jag ett litet fladdrande i hjärttrakten. Minsann, var det inte ett embryo till julkänsla som infann sig!

Överlever nog

Plötsligt stod hon där med kameran på magen och jag förväntades se pigg och fräsch ut, SVs ansikte utåt. Ögonen var röda av för lite sömn och för mycket jobb, håret galet elektriskt och tröjan skrynklig. Hon tog säkert hundra bilder. Jag ratade samtliga, utom denna. Jag tyckte den dög tills jag tittade närmare och upptäckte de mörka ringarna under ögonen och de brustna ögonvitorna. Men koftan är röd och grann. Matchar ögonvitorna.
Än är det liv i liket, och idag är det fredag  och jag ska ha möte med min ledningsgrupp (bara älskar att jag har en ledningsgrupp!) och om jag jobbar en stund ikväll slipper jag nog göra det i helgen. Tjoho!

Pang, så slog Ménière till igen.

Att efter denna intensiva höst ge sig ut att julhandla i Stockholm en lördag, samtidigt som det pågår demonstrationer i Gamla Stan (som vi givetvis hamnade mitt i) samt Nobelfesthysteri lite här och där, var kanske ingen bra idé. Men när skulle jag annars gjort det?
På Drottninggatan fick jag lock för öronen och hörseln blev sämre. På Åhléns började jag känna mig yr och sa till T att det nog var dags att åka hem. Väl hemma drabbade mig anfallet med full kraft - Ménières sjukdom. Jag har haft känningar lite då och då de senaste veckorna men inte brytt mig om det. Det var dumt, man ska lyssna på kroppens signaler. Att behöva uppleva hur det är när väggarna ramlar över en, när yrseln gör det omöjligt att gå upprätt, när illamåendet får en att krypa till toaletten och kräkas till endast gallan återstår - nej, det är inget att eftersträva.
Det var min lördagskväll det. Idag är en ny dag. Jag vet att jag borde ta det lugnt, jag vet det alltför väl, men vem ska då skriva den konsekvensanalysen och ansökan till Stockholms stad som ska vara inlämnade i morgon? Min ordförande säger att jag måste delegera men han glömde att berätta till vem.
Men snart är det jul, och nyår och 2012. Då är den nya organisationen och mina enhetschefer på plats, då ska det delegeras som aldrig förr.

Ménières sjukdom är en inneöressjukdom. Det finns en tydlig koppling till psykisk stress, oro, sömnbrist och trötthet, skriver docent Per Hanner. Jag vet käre Per, jag VET!

Manussnack, Wordfeud och en massa snö

Jag tog ledigt igår, satte mig på tåget kl 6.21 och åkte ner till Jönköping. I Nässjö mötte jag vintern, i Jönköping mötte Elisabet Norin mig.
2,5 timme, en fika, en lunch och en massa manusprat senare skildes vi åt och jag åkte tillbaka till Stockholm. I Nässjö var det fortfarande en massa snö, i Stockholm var det en massa folk.
Jag borde ha skrivit på tåget, det borde jag ha gjort. Istället sov jag. Och läste. Och spelade Wordfeud för första gången. Och förlorade stort.
Men inte ikväll, ikväll ägde jag fett.

Ful, fulare, fulast

Inte alla arbetsgivare anstränger sig när de funderar över julklappar till sina anställda. Denna tingest kom T hem med idag. Han befinner sig fortfarande i ett svårartat chocktillstånd. Skratta eller gråta - det är frågan. Ska vi gissa att man fick tag på ett osäljbart restparti mycket, mycket billigt?
Förresten - vet ni vad det är?

Jag - ett tekniskt geni

Jag brukar skryta med att jag är rätt så teknisk av mig, eller att jag snarare inte är rädd för det tekniska. Friskt vågat, hälften vunnet är min devis när det gäller nya prylar. Jag kastar mig över dem, trycker lite här och där, pillar hit och dit, och tänker att den som konstruerat prylen säkert gjort den nästintill idiotsäker.
Jomenvisst.
Gissa vem som lyckades med det omöjliga idag? Just det.
Jag stöldskyddade min nya telefon så effektivt att det inte gick att öppna den längre. Den helt enkelt vägrade att släppa in mig längre än till skärmlåset. Vad gör man då, förutom att se dum ut. Jo, man traskar snällt iväg till den enda Samsungreparatören i stan, mumlar någonting om bugg i systemet, hostar upp 500 kr för få telefonen resettad igen (= alla inställningar, telefonnummer och appar borta) och se den unge mannen bakom disken le förstående åt den dumma lilla tanten som med en dåres envishet förklarar hur teknisk hon är. Egentligen.

Blir man smartare av en smartphone?

Så föll jag till föga till slut, trots att jag gång efter annan hävdat att jag klarar mig fint fint med min 3 år gamla mobil. Det bär mig emot att köpa en ny pryl när den jag har fortfarande fungerar perfekt. Men denna höst har fått mig att inse att jag tyvärr måste kunna läsa mina mejl - och svara på dem - varhelst jag befinner mig. Frågan nu är - vad ska jag göra med mina gamla telefon? För slänga den, det vägrar jag.

Hur kreativ är du lilla vän?

Jag läser en artikel om kreativitet i DN och undrar om jag är den konvergenta eller divergenta typen. Tills nyss hade jag ingen aning om vad konvergent och divergent betydde. Nu vet jag det. Men jag vet fortfarande inte vilket sorts tänkande som är mitt. Jag frågar T vad han tror men han tror inget, han suckar bara. Eftersom jag gärna betraktar mig själv som kreativ (och vem vill inte det?) bestämmer jag härmed att jag tillhör den divergenta skaran. Och hör sen.

Kommatecknens förtrollade värld

Jag har lagt märke till att kommatecknen är en utrotningshotad art. Det syns allt mer sällan och gör de det är det ofta på fel ställe. Inte heller jag har brytt mig särskilt om kommatecken vilket givetvis noterades av Elisabet Norin: Hon tipsade mig om denna lilla skrift.

Det är hög tid att titta närmare på våra punkter, kommatecken och semikolon och se dem  som de underbara och nödvändiga ting de är. Skydda dem där de idag tycks ligga i dödsryckningar i ett hav av förvirring, skriver den engelska journalisten Lynne Truss.
Gör om, gör rätt.

Säng, säng, säng, sova, sova sova ...

Jag trodde att jag skulle bli tvungen att jobba fram till småtimmarna igen, men tack vare nattens maratonsession och ett disciplinerat 4 timmars pass ikväll, kan jag nu gå och lägga mig; jag har precis mejlat iväg manuset för vårens studieprogram till formgivaren. Ett antal korromgångar väntar men det värsta är gjort - den sabla redigeringen!
Sova ... Minns knappt hur det känns. Mycket bra har jag för mig.

Nöjd men så trött

Och så var det skrivarkursdags igen. Bara för att det är så roligt, absolut inte för att jag har en massa dödtid att fylla. I dagarna två har författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck inte bara gett oss en massa värdefulla skrivtips och fått att skratta ofta och hjärtligt, utan även berättat om hur bokförlag tänker och arbetar. Lisa och Johanna, skriver för övrigt en bok ihop. Om den processen berättar de på bloggen Inte nu.

Jag skulle så gärna sätta mig på direkten och fortsätta med mitt eget projekt men jag har ett studieprogram som väntar på att redigeras; manuslämning i morgon bitti. Jag längtar verkligen tills denna osannolikt arbetsamma höst är över. Jag vet att jag har en grym arbetskapacitet men t.o.m. jag har en gräns. Fem timmars sömn natt efter natt, värkande axlar och nacke och en känsla av att börja tappa fokus är ett säkert tecken på att jag behöver ta det lugnare. Frågan är väl bara - när sjutton ska jag hinna göra det?

Nyårsafton ...

 ... om 29 dagar. Kommer att inledas med musikalen Hair på Stadsteatern. Yiha!

When the moon is in the seventh house
And Jupiter aligns with Mars
Then peace will guide the planets
And love will steer the stars