Nöjd men så trött

Och så var det skrivarkursdags igen. Bara för att det är så roligt, absolut inte för att jag har en massa dödtid att fylla. I dagarna två har författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck inte bara gett oss en massa värdefulla skrivtips och fått att skratta ofta och hjärtligt, utan även berättat om hur bokförlag tänker och arbetar. Lisa och Johanna, skriver för övrigt en bok ihop. Om den processen berättar de på bloggen Inte nu.

Jag skulle så gärna sätta mig på direkten och fortsätta med mitt eget projekt men jag har ett studieprogram som väntar på att redigeras; manuslämning i morgon bitti. Jag längtar verkligen tills denna osannolikt arbetsamma höst är över. Jag vet att jag har en grym arbetskapacitet men t.o.m. jag har en gräns. Fem timmars sömn natt efter natt, värkande axlar och nacke och en känsla av att börja tappa fokus är ett säkert tecken på att jag behöver ta det lugnare. Frågan är väl bara - när sjutton ska jag hinna göra det?

Oops I did it again

Kunde liksom inte låta bli. Jag försökte in i det längsta att stå emot men när Johanna tipsade på Twitter om ett återbud var det kört. Såg förresten att hon är med i dagens SvD också - kan inte vara annat än ett tecken.
Jag har alltså återigen anmält mig till en skrivarkurs.
Because I'm so worth it.

Det är nu det börjar

Så var jag klar med min skrivarkurs. Ann Ljungberg är nöjd och själv är jag taggad till tusen. Nu är det slutövat, nu ska här skrivas.

"Du har utvecklats enormt under kursens gång, och jag tror att du har stora möjligheter att bli utgiven. Det är naturligtvis mycket hårt arbete kvar innan dess, som för alla. Börja med att skriva färdigt manus, och gå sedan igenom det hela med kursbreven framför dig och se vad du kan förbättra.

LYCKA TILL! Jag ser med spänning fram emot att se din bok hos bokhandlarna!"

Tack Ann för kursen och alla goda råd, min utveckling är din förtjänst.

Nu går jag vidare, det är dags för nästa kapitel. Elisabet Norin har tackat ja till att följa mig på vägen. Tänka sig, jag ska få en alldeles egen coach, en tränare, någon att bolla med. En piska.

Sa jag att jag var taggad?

Ge aldrig upp!

Ett helt gäng med romanförfattare in spe! Ja, inte Pernilla då, som debuterar till våren hos Printz. Lycka till P - ser fram emot att få köpa ett signerat ex av dig!
Och Eva - hur går det med författarplattformen? ;)

Moi, en klyschdrottning?

Jag läser min text högt för de andra i gruppen och hör själv hur jag lyckats få till ett par riktigt pinsamma praktklyschor. Jag rodnar och skäms som en hund. Och där kom ännu en klyscha. Tänk om det är sådan jag är - en enda stor jätte klyscha hela jag?

För övrigt gjorde Ann Ljungberg och Dag Öhrlund sitt bästa denna helg för att få oss att bl.a. förstå vikten av gestaltning. Eftersom jag lärt mig läxan ska jag här beskriva en känsla, den som är min just nu men som absolut inte får nämnas vid namn för då går gestaltningen förlorad. Alltså:
"John Blund kom förbi och slängde en näve sand i mina stackars, redan röda, ögon. Kanske att lite sand även hittade till hjärnan för den tycks ha slutat fungera tillfredsställande. Grus i maskineriet helt enkelt."
Men attan också - tror ni inte att jag lyckades avsluta min gestaltning med ytterligare en klyscha?

Skrivandet som en cirkus

En av dagens första uppgifter på kursen "Den medvetne romanförfattaren" var att använda sig av en metafor för att beskriva sitt eget skrivande. Spännande och givande att höra hur olika - och ändå lika - alla såg på sitt eget skrivande. För mig handlar det om att bjuda på en upplevelse:

Mitt skrivande är som en teaterscen eller cirkus, och jag är direktören som bestämmer vilken typ av föreställning som publiken ska erbjudas. Jag är mån om mina artister och mina skådespelare, vill dem väl, pysslar om dem så att de ska prestera sitt bästa. Men ibland blir det inte riktigt som jag tänkt mig, som jag så noggrant planerat. Jag tvingas att tänka om, skapa en annan sorts föreställning än som var menat från början. Jag älskar min teater, eller om det nu var en cirkus, känner mig alltid glad och trygg och full av energi där, trots att den ibland får mig att gråta.

Snart är det helg...

...och då ska jag och 19 andra förväntansfulla deltagare suga åt oss klokheter som kursledarna Ann Ljungberg, Marianne Alstermark och Dag Öhrlund delar med sig.

Egoinlägg

Okej, nu skryter jag igen men det här mejlet som jag fick nyss från ledaren för den skrivarkurs jag gått i vinter, kom i precis rätt, trötta och tvivlande ögonblick.
Helt underbar novell Annika, det var bara att luta sig tillbaka och njuta! Det blir skratt och tankeställare om vartannat, för vad händer när allt fler svenskar har författardrömmar? Jag kommer inte att bli ett dugg förvånad den dag vi får se något liknande på TV. Av novellen att döma så har du perspektiv att finslipa en text helt på egen hand. Superbra jobbat och tack för att jag fick läsa!

Bara skriv - allt går att rädda!

Trött i huvudet efter en intensiv och inspirerande skrivarhelg. Samtidigt får jag mail från min skrivcoach och det är ömsom vin, ömsom vatten. Det jobbiga är att jag VET så snart jag skickat iväg en text vad hon kommer att slå ner på. Jag vet det och ändå gör jag inget åt saken innan. Jag borde ha lärt mig vid det laget att det inte går att lura henne. Dessutom borde jag inse att jag ska lita på min egen intuition. Å andra sidan - det är av felen och misstagen man lär sig.
När det gäller projektet ska jag följa Barbara Voors råd, först skriva ner hela min historia, utan att censurera mig själv, och vänta med redigeringen till senare. Eller som Barbara sade: "Bara skriv - allt går att rädda!" Hon borde veta - en bok skrev hon om typ 38 gånger innan hon blev nöjd. 38 gånger. Det är väldigt många gånger det...
Bilden har jag lånat från Pockethexorna.

Skrivarkurs med Barbara Voors

Jag fick ett mejl nyss: "Är du riktigt säker att du kommer att delta i helgens skrivarkurs med Barbara Voors? Väntelistan är nämligen mycket lång!"

Men hallå, sälj inte bort min plats nu, jag har väl aldrig yppat något om att jag inte ska komma! Jag kommer, rusandes, flåsandes och full av förväntningar.

Rapport kommer...

Min läshörna

Jag gillar att krypa ihop när jag läser och än så långe kan jag göra det utan att benen protesterar allt för mycket. Detta är min egen läshörna, T får inte plats i den, han brer ut sig i soffan istället.
Samtidigt som jag läser funderar jag på fortsättningen på den berättelsen jag mejlat över till en av mina kursledare för att få feedback och konstruktiv kritik. Är jag på rätt spår mån tro? Stephen King må tycka att man bara ska kasta sig in i skrivandet, jag föredrar att först veta om stigen jag valt är den rätta.
Hur ser din läshörna ut?

Bara särbos

"Det är bara tillfälligt, vi tänkte vara särbos ett tag och känna efter" säger hon när hon bjuder på kaffe i sin tomma lägenhet.
Ingen berättar för henne att han redan lagt ut sin profil på dejtingsajterna, ingen berättar om hans promenader med andra än henne. Alla vet utom hon. Ingen berättar. Hur berätta?

Många vill skriva men hur många vill läsa?

Det går bra för författarkurserna och jag förstår varför när jag läser i dagens SvD att var tredje person av 1.130 tillfrågade när författardrömmar. Deckare, resedagböcker och hobbyböcker är det som lockar männen medan kvinnor vill skriva deckare, kokböcker och romaner.
Ungdomarna (18-24 år) drömmer om att ge ut sin biografi... Det sista känns onekligen märkligt men är kanske inte så konstigt i dessa tider när vi matas med den ena dokusåpan efter den andra och när gymnasieelever föredrar att läsa "sanna" berättelser istället för fiction.
Jag spår en lysande framtid för alla Tryck-din-egen-bok företag.

Är det skräckförfattare jag ska bli?

Vi gjorde en rolig två-och-två övning på skrivarkursen idag. Vi kastade tärning för att få slumpen att ge oss en genre, en huvudperson, ytterligare en karaktär samt en känsla. För oss blev det skräck, konstnär, pilot och motvilja. Av detta skulle vi på 5 minuter skapa ett synopsis. Kurskamraten och jag fick till en riktig ruskig historia om en konstnär med starka psykopatiska drag och en stackars intet ont anande pilot som styckas upp till att bli en makaber konstinstallation. Ju äckligare det blev, desto roligare hade vi. Och jag som inte ens gillar skräckromaner, inte deckare heller för den delen. Där ser man...

Skrivarcirkeln är slut, länge leve skrivarkursen.

Så var skrivarcirkeln slut och för att göra övergången till en cirkellös tillvaro lite mjukare kommer jag nästa helg att gå på en något mer avancerad kurs i skrivande. Och, för att inte tappa farten när jag ändå fått upp den skickade jag idag in en ansökan till en skrivarkurs på distans på en folkhögskola i Skåne. Jag ringde och hörde mig för och har egentligen inte så stora förhoppningar - antalet sökanden är typ 100 gånger fler än det finns platser för och ofta får man söka flera gånger innan man kommer in.
Herregud - har verkligen inte folk bättre saker för sig än att gå på skrivarkurser kan man undra? Skaffa er ett liv tycker jag och låt en stackars, om man ska tro profetiorna, snart 50-årskrisande kvinna få chansen att i gammal god förverkliga-dig-självanda få ta lite plats.

Inspirerad av en alldeles sann historia, dock inte min egen...

Var inte detta typiskt! Här hade hon ägnat i stort sett hela dagen åt att göra i ordning sig själv och hemmet inför kvällens efterlängtade besök men ingenting hade blivit som hon hoppats. Det låg ett snarkande åbäke till man i hennes säng och hon var fortfarande oskuld. Ja, kanske inte i egentlig mening – David och Sandra var knappast frukten av ett besök av den heliga anden – men hon var nästan säker på att mödomshinnan vuxit tillbaka efter tre år av ofrivilligt celibat.

Hur gjorde alla andra? Väninnorna på jobbet suckade ikapp varje måndag när de berättade om helgens dejter och männens totala fixering vid en enda sak. Hon dejtade lika friskt hon – hon borde få mängdrabatt hos match.com – men medan de andra kvinnorna alltid fick drösvis med skamliga förslag råkade hon istället ut för män som föredrog kyskhet och att stirra henne djupt in i ögonen istället för djupt ner i dekoltaget. För mycket snack och obefintlig verkstad lämnade henne frustrerad och otillfredsställd. Det eviga stirrandet gjorde henne dessutom nervös.

Dagen borde inte ha kunnat bli annat än perfekt. Hon hade ägnat veckan åt att chatta med Lasse, en högst njutbar sysselsättning. Han skrev bra, var slagfärdig och spirituell, tre egenskaper som uppvägde det faktum att han var kortare än vad hon var och alltid pank. De hade känt varandra i några år nu, hade roligt ihop även om de mest umgicks via nätet. Egentligen var han inte alls hennes typ – korta och panka män var inte det – men han såg inte illa ut och han fick henne att skratta. Det fick duga. När hon frågade om han ville tillbringa lördagskvällen med efterföljande natt i hennes sällskap hade han genast tackat ja, och hon hade blivit genuint glad. Äntligen, äntligen skulle hon få lite ömhet och hudkontakt. Hon längtade så efter att få känna sig som en kvinna igen, att ha en man som åtrådde henne.

Hon hade börjat dagen med att ta en tidig långpromenad för att lugna nerverna och få igång magen. Den skulle vara platt och helst tom lagom till kvällen. Vädret var underbart och hon hade i skydd av den frodiga tujahäcken lagt sig för att sola, toppless. Tur att barnen var hemma hos sin pappa hela helgen – de hade skrikit i högan sky om de sett henne, gamla människa på 45 år, vika ut sig på det sättet!

Eftermiddagen hade ägnats åt att peela, skrubba, noppa, raka, vaxa och smörja in. Håret låg perfekt och hon kände sig som en schamporeklam. Samtliga naglar var filade och lackade, underkläderna var nya, otroligt obekväma men ursnygga. Hon hade sminkat sig sparsamt, undvikit foundation och rouge som kladdade av sig och istället satsat på en naturell look med vattenfast mascara och kajal. Parfymen var diskret och kläderna valda med omsorg – en mysdress från Sexy by Sweden.

På spisen stod en gryta och puttrade. Vinet skulle Lasse ha med sig men hon hade ändå köpt ett par flaskor ifall han hade glömt det. Eller inte haft råd…

Lasse som borde ha kommit klockan sex dök upp med en urladdad mobil först en timme senare. Hon hade varit rejält irriterad och hungrig när han väl anlände, och han i sin tur hade svettats och verkat riktigt nervös. Nåväl hade hon tänkt, vin har han med sig i varje fall, hela två flaskor.
De hade ätit – som den mannen kunde äta! – tittat på TV en stund, druckit upp de två flaskorna – ett par glas till henne och resten till honom – spelat piano och sjungit pinsamma schlagers. Det hade varit roligt och trivsamt men inte speciellt sensuellt. Inte en kyss hade hon fått och inga komplimanger heller för den delen. Hade han överhuvudtaget lagt märke till hur snygg hon gjort sig?

Hon hade så småningom lockat honom tillbaka till soffan och försökt sig på lite kel. Han hade svarat med att gäspa och vilja gå och lägga sig. Nu skulle det äntligen ske! Hade hon trott. Han hade lagt huvudet på kudden och somnat på två röda sekunder. Själv hade hon inte ens hunnit få av sig myskläderna och ännu mindre visa upp de nya, otroligt obekväma men ursnygga underkläderna…

Att somna hade inte varit att tänka på för hennes del, hon hade varit alldeles för besviken för det. Hon hade istället gått tillbaka till soffan, gjort sig en stor kanna Rooibus och löst en massa Sudoku.

Någonstans där måste hon ha nickat till för det var ljust ute nu. Kraftiga snarkningar hördes från sovrummet. Skam den som ger sig tänkte hon och började planera för nästa framstöt. Hon satte på kaffe och dukade upp en delikat frukostbricka. Vägen till mannens hjärta – eller i det här fallet till hans libido – gick ju via magen.

Lasse hade brett ut sig över hela sängen och kläderna låg i en hög på golvet. Hon tassade in, satte sig på sängkanten och viskade med sin mest förföriska röst att frukosten var klar. Budskapet måste ha skingrat alkoholdimmorna och nått hans sömndruckna hjärna med häpnadsväckande hastighet, för han slog genast upp ögonen och slängde sig över brickan.
Jo, jo tänkte hon, man skulle ha varit en nyrostad brödskiva istället för en sexfrustrerad kvinna i sina bästa år.

När endast smulor återstod, tog hon undan brickan och kröp ner hos Lasse. Hon började med att klia honom på ryggen, övergick till kyssar och djärva smekningar. Kliandet tyckte han om men när hennes händer närmade sig det som skulle vara mannens mest erogena zon svor han plötsligt till: ”Skit också, jag har fått kramp i benet!”. Han hoppade upp och tryckte foten mot golvet. Krampen släppte och Lasse tackade för frukosten. Han tog sedan upp sina kläder och gick in i badrummet. Han kom så småningom ut igen, nyduschad och pigg.
”Du Susanne, jag har lite bråttom, har en deadline att hålla. Tack för en jättetrevlig kväll, det måste vi göra om någon gång! Förresten – du har inte lite pengar till en taxi? Jag är rätt så pank just nu”.

"Primater är vi allihopa" som min kursledare sade.

Ylva lade märke till honom så fort han kom in i den stimmiga lokalen och bestämde sig ögonblickligen: Han skulle det bli. Han var lång och smärt med markerade drag och smilgropar under skäggstubben. Han var inte bildskön, ansiktet var för asymmetrisk för det, men hela han utstrålade livsglädje och en självsäker charm. Hon tyckte om hans sätt att röra sig, hur han stoppade in den vita skjortan i Levisjeansen och rullade upp ärmarna över de solbrända armarna. En tunn guldkedja glimmade till runt halsen men ringfingret var tomt. Ylva kände hur äggstockarna drog ihop sig.
”Har du spanat in någon?”
Lena hade förargligt nog lagt märke till hur Ylva under en längre stund sneglat åt ett och samma håll. Lena ansågs vara den snyggaste av dem två och det gällde att lura bort henne från bytet.
”Ser du de där två killarna där borta? Jag tycker att den ljusa ser riktigt trevlig ut.”
Lena kisade och försökte se vem Ylva menade. Hon var något närsynt men vägrade ha glasögonen på sig när hon gick ut på krogen. Av någon outgrundlig anledning brukade männen tycka att Lenas kisande var oemotståndligt. Ylva hade trots sin perfekta syn försökt sig på samma sak men hade mer sett ut som en blind mullvad än en spinnande kattunge.
”Menar du killen i läderjackan som precis kom in tillsammans med sin kompis?” frågade Lena och pekade lite diskret.
”Just precis” nickade Ylva. Hon visste att Lena föredrog ljusa män men fick hon nys om att det var den mörkare hon själv lagt märke till skulle Lena inte kunna låta bli att börja med sina förförelsekonster. Inte av elakhet utan för att Lena var sådan, hon var alltid tvungen att testa sin dragningskraft. När det väl var gjort tappade hon intresset, matchen var över. Ylva kände sig klumpig bredvid Lenas nätta uppenbarelse. Hennes självkänsla var inte den bästa men hon dolde det bakom ett glatt, energiskt sätt och moderiktiga kläder. Mörkret som fanns inom henne fick inte märkas.
Egentligen borde hon kommit hit utan Lena för att slippa jämförelsen men hon hade inte vågat. En man kunde gå ut ensam utan att någon kastade undrande blickar men för en kvinna tedde det sig mer desperat än naturligt.

De båda männen ställde in kursen mot den populära bardisken och det gjorde även Ylva och Lena. På krogen rådde djungelns lag. Männen var för få, kvinnorna för många och konkurrensen stenhård. Precis som Ylva förutspått såg Lena till att stöta ihop med killen i skinnjackan.
”Hoppsan, förlåt! Hoppas jag inte gjorde illa dig” ursäktade han sig artigt.
Lena titta upp med huvudet på sned, kisade lite och log. Hon var så utstuderad flirtig att Ylva nästan skämdes.
”Inte alls, det är nog jag som ska be om ursäkt, jag såg dig inte” svarade hon och burrade upp sitt mörka hår.
Inte kunde han väl gå på det gamla hårtricket, tänkte Ylva fascinerat, men jo, det kunde han.

En stund senare stod de alla fyra längre in i lokalen med varsin öl i handen och försökte bekanta sig med varandra trots den höga ljudnivån. Namn, yrke och bostadsort, och nej, vi brukar inte gå hit så ofta, inte riktigt vår stil men ibland kan det vara lite kul. Nej, inga barn och inga partners hemma, vi väntar fortfarande på den rätta, ha ha. Jodå, musiken är väl okej och ja tack, visst kan vi tänka oss en öl till.

Medan Lena var i full färd med att förföra Peter, visade Ylva sitt gladaste jag för Niklas. Inte vara för ivrig bara, inte avslöja hur attraherad hon var av honom, hur hans röst fick henne att rysa till. Låta honom tro att det var han som höll i rodret och att hon var den perfekta matrosen för honom. Absolut inte följa honom hem utan istället få honom att vilja träffa henne igen.

Lena och Peter försvann snart i en taxi och Niklas bad om Ylvas telefonnummer. Hade hon tid att ses redan i morgon? Det skulle bli fint väder och de kunde kanske ta en promenad tillsammans? Prata lite mer över en fika? Ylva förstod att hon fått honom på kroken. Nu gällde det att hala in honom långsamt så tyvärr, i morgon var hon upptagen men senare i veckan skulle det nog gå bra. Han kunde ju höra av sig så de fick komma överens om en lämplig tid.

Ylva och Niklas skildes åt med en kram och Ylva undvek att vända sig om när hon gick mot tunnelbanan på höga klackar, med svängande kjol och flygande hår. Som sagt, inte verka för angelägen. Det skulle inte bli någon tillfällig romans denna gång. Äggstockarna hade sagt sitt – Niklas skulle bli en perfekt pappa.

Min första recension...

Hej Annika,
Vad kul att få läsa din text, oerhört underhållande (jag skrattade
högt) och dessutom mycket välskrivet. Jag får en känsla av att du befinner dig på en nivå där du kan skriva i stort sett vad du vill om det roar dig. Det andas nästan lite Bridget Jones över din novell, så visst är det chicklit och riktigt bra sådan dessutom. Tycker det är helt okej att vara kär i din egen text när den är så här bra, för det finns absolut ingenting att anmärka på. Du har känsla för att skapa en struktur som fångar läsaren, beskriver träffsäkert och roligt och bygger upp historien på ett sätt som gör att man blir nyfiken på fortsättningen. Du kan konsten att "plantera" (du förvarnar om att Lasse är pank) så att poängen blir den utlösare läsaren förväntansfullt sitter och väntar på. Det enda jag undrar nu är vad Lasse ville egentligen... Hoppas du skriver mer!
Kanonbra jobbat Annika, tack för att jag fick läsa!

Och härmed meddelas att jag inte tänker skriva en enda rad mer, det gäller att sluta när man är på topp.
Nej, det är inte mamma som skrivit omdömet utan min kursledare.
Ja, jag har prestationsångest.
Nej, ni får inte läsa texten men kan få en autograf om ni vill.

Och årets Nobelpristagare i litteratur är...

Två gånger kvar och sedan är skrivarkursen slut för denna gång. Hjälp!
Ikväll talade vi om språket och vanliga nybörjarmissar. Vi hann även med att diskutera hur man får ihop karaktärer och ett persongalleri, och avslutade kvällen med att skriva dialoger. Ett digert innehåll men så roligt! Jag lär mig inte bara att tänka på hur jag själv skriver utan även på hur andras texter är uppbyggda.
Min styrelse kommer att häpna över min nästa verksamhetsrapport... Jag ska lägga in dramatik i den, skapa spännande karaktärer som utvecklas och krydda det hela med situationstrogna dialoger.
Är det på torsdag Nobelpristagaren i litteratur ska avslöjas? Bäst att jag skyndar mig...

Halvtid för skrivarkursen

Den skrivarkurs jag går på handlar inte så mycket om själva skrivandet utan om att hitta de verktyg som behövs för att få ihop en berättelse; rutiner, skrivtid, struktur, dramaturgi, att ge och ta kritik... Vi varvar allt detta med korta kreativa övningar där vi får 5 minuter på oss att skriva om en specifik sak eller händelse. Ikväll skulle vi skriva fortsättningen på meningen "Något inte alla vet om mig är..."
Det är verkligen jätteroligt och vi har en ambitiös och inspirerande ledare. Ingen av oss deltagare visar minsta tendens till att vilja skolka... Ni vet ju hur det lätt kan bli annars med en kurs - folk droppar av allteftersom den fortgår, man prioriterar annat. Dock inte med denna som sagt. Vi är framme vid halvtid och vi planerar redan för en fortsättning, för inte kan vi sluta nu när vi börjar få upp ångan.
Var min egen berättelse kommer att ta vägen har jag ingen aning om. Just nu skapar jag ett antal pusselbitar, fragment som jag så småningom hoppas kunna sätta ihop till en helhet. Alla bitarna kanske inte passar, några kanske hör till ett annat pussel. Får jag inte ihop pusslet så har jag i varje fall haft kul på vägen!
Och förresten...
Något inte alla vet om mig är att jag egentligen är en man...