Redan i höstas började jag fila på en romanidé. Att "fila" innebär att skriva ett flera sidor långt dokument där jag funderar kring handling, teman, persongalleri, miljöer osv. Sedan låter jag det hela vila några veckor för att se om jag fortfarande tycker om idén när jag öppnar dokumentet på nytt.
Det gjorde jag inte, inte den här gången.
Inte för att idén var dålig på något sätt utan för att jag inte känner för att skriva just den berättelsen just nu. Det kliar inte i fingrarna av att vilja sätta igång och det måste det göra.
Genast jag lade denna idé åt sidan dök en ny upp och sedan en till. Två helt olika slags berättelser och jag tror att båda har potential att bli riktigt bra.
Jag har nu jobbat intenstivt i några dagar med den första idén och har i princip hela grundstoryn, tematiken och strukturen klar för mig.
Återstår att utveckla den andra idén och sedan pitcha båda för min förläggare och se vad hon tycker.
Detta med att fila på en romanidé är något jag alltid gör. Det hjälper mig att fånga upp tankarna som studsar omkring i huvudet likt pingpongbollar. Men det är ett levande dokument jag arbetar med och det kommer att ändras många gånger innan manuset är klart. Så är det alltid och det är det arbetssätt som passar mig bäst: en salig blandning av struktur och spontana infall.
Igår släpptes Vindarnas hus som ljudbok! Märkligt nog är jag mer nervös inför vad lyssnarna ska tycka än för läsarnas omdömen. Varför, kan man undra. Det är ju samma historia och Katarina Ewerlöf är en rutinerad och uppskattad inläsare. Men att ta till sig en berättelse visuellt är inte detsamma som att lyssna på den, särskilt som många inte lyssnar koncentrerat utan pysslar med annat samtidigt. Därför brukar man säga att det finns vissa regler som man som författare bör hålla sig till om man vill underlätta för lyssnaren. Till exempel:
- Färre antal karaktärer, många dialoger, enkelt språk och korta meningar, kortare kapitel, högt tempo, färre detaljerade miljöbeskrivningar, rak kronologi och helst ett enda berättarperspektiv.
Nu älskar jag att skriva dialoger så sådana finns det gott om i min bok. Men jag gillar även myllrande berättelser, långa meningar, längre kapitel samt miljöbeskrivningar. Vindarnas hus har dessutom fem olika berättarperspektiv och växlar mellan fyra tidslinjer. Den bryter alltså mot de flesta reglerna. Varför jag gjort på detta viset? Därför att berättelsen skulle ha blivit en helt annan annars.
Enligt de fina omdömen som boken hittills fått tycks läsarna inte har några problem att hänga med i svängarna. Kommer lyssnarna att göra det också?
Att baka surdegsbröd är ett bra sätt att skingra tankarna så det har jag gjort. 😋
En roman genomgår många faser innan den är klar för tryck. Först ska ett råmanus skrivas, läsas igenom och grovredigeras innan det skickas in till förläggaren. Därefter läser förläggaren berättelsen och återkommer med synpunkter. Arbetet som följer efter det kallar jag för storredigeringen och det är vad jag ägnat hösten åt att göra. Jag skrev för två veckor sedan att jag "bara" behövde läsa igenom manuset en sista gång innan jag var klar och det är precis vad jag gjort. Men inte bara. Jag har arbetat med texten också, med orden, rytmen och gestaltningen. Jag upptäckte övertydligheter som nu är borta.
Förläggaren har fått manuset i retur och under tiden som jag väntar på kommentarerna ska jag passa på att städa samt göra roliga saker med T. Åka på utflykter till exempel och äta lunch på trevliga ställen. Och så ska jag städa.
I detta skede av manusarbetet funderar jag mycket på val och drivkrafter. Väljer mina karaktärer utifrån det som är bäst för dem eller utifrån det de tror är deras bästa? Och vad händer om det som är bäst för dem står i konflikt med det som är bäst för en annan karaktär? Är det de vill detsamma som det de behöver och vilka blir konsekvenserna om så inte är fallet?
Ovanstående frågor är avgörande för själva intrigen för inget av det som sker i en berättelse gör det av en slump. Det ska alltid finnas en logik i att det blir som det blir.
I kapitlet jag redigerade i helgen upptäckte både jag och min karaktär att det vi trott var hennes fria vilja inte alls var det. Det blev en aha-upplevelse för oss båda men det ställde också till det för intrigen. Jag fick tänka länge och skriva om mycket men lyckades lösa upp alla knutarna till slut.
Nu är det måndag. Igen. Varken Dexter eller jag har hunnit vänja oss vid att sommartiden byttes tillbaka till normaltid igår natt, och det var bara vi, månen och stjärnorna uppe när vi tog dagens första promenad.
Bilden är från lördagens fina fullmåne och ljuspricken snett till vänster nedanför den är Jupiter. De står nära varandra just nu.
Igår var en trött dag och jag klarade inte av hela mitt skrivbeting – det blev hälften. Trots att jag sov middag två timmar nickade jag ändå till över tangentbordet. Bokstavligen alltså. Det var bara att ge upp.
Den där tröttheten känner jag igen från när jag tentapluggade i Uppsla och skulle läsa och memorera hundratals sidor. Jag läste, strök under och antecknade och plötsligt var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig och sova. Det är väl helt enkelt så att det tar på krafterna att använda huvudet. Mitt huvud i varje fall.
Bilden är från gårdagens hav.
Jag gillar att skriva en scen i taget och har svårt att gå vidare innan den sitter. Finns där en dialog börjar jag med den. Det som sägs är förstås viktigt men ännu viktigare är hur det sägs. Och så förstås det som inte sägs ... Sedan bygger jag vidare med inre tankar, rörelser och miljöer.
När jag läste igenom dialogen jag plitade ner igår kände jag att den skavde. Den var out of tune som man säger i musikvärlden. Sättet som en av karaktärerna uttryckte sig stämde inte med hens personlighet och jag fastnade. Så idag strök jag gårdagens arbete och skrev om tills jag lyckades få till precis rätt ton. Två steg framåt och ett tillbaka ...
Till någonting helt annat. Jag bor i baguettens förlovade land men äter inget annat bröd än mitt hembakade surdegsbröd. Visst är det ironiskt?
Bilden är från morgonens fröbröd bakat på en blandning av italienskt vetemjöl och fullkorns envete (en gammal vetesort med låg glutenhalt). Jag brukar rosta en skiva till frukost och äta den med smör och marmelad på. Så fantastiskt gott!
I natt slog det mig att jag behövde skriva en ny scen för att få till ett bra slut på Många lögner små. Nu är den inskriven och en ny version av manuset inskickad. Och medan jag ägnade förmiddagen åt att jobba, kände jag hur mycket jag tycker om att skriva och berätta. Det jag ogillar är att stressa fram texten. Vilket ingen egentligen kräver att jag ska göra. Det ska jag komma ihåg när jag börjar skriva nästa berättelse. Det och att börja i tid.
Maken undrar om skrivandet går bra. Svaret är att ja, det gör det men det innebär inte att det går fort. Ska manuset hinna bli klart till nyår, gäller det att jag jobbar varje dag. Om det är helg eller vardag spelar ingen roll.
 |
| Från eftermiddagens promenad med Dexter. |
 |
| Från eftermiddagens promenad med Dexter. |
 |
| Höstmorgon |
