Semestern är slut, finito. Att vara hemma igen känns bara bra - vi har ju en hel del kvar att fixa med, roliga saker som att hänga upp gardiner och tavlor - att gå till jobbet i morgon känns ovant men även det bra. Var sak har sin tid.
Idag köpte vi oss en ny brödrost, en rolig italiensk rostfri sak med Musse Pigg på. Vi har testat den två gånger och varje gång har den fått hela lägenheten att slockna, inklusive telefonen eftersom vi har IP-telefoni. Imorgon ska butiken få tillbaka den roliga italienska brödrosten.
Igår skulle vi har lyssnat på Lars Winnerbäck. En utomhuskonsert i Långsholmsparken. Den skulle börja kl. 18. Vi var där strax innan, precis lagom för att hamna rakt under sommarens värsta ösregn. När vi kom fram till entrén blev vi fråntagna våra paraplyer. Ingen fick ha några paraplyer och det gick inte att smuggla in ett eftersom vi kroppsvisiterades. Jo, det är sant!
Vi fick istället köpa blåa regnponcho att dra över oss. T påstod att jag såg väldigt söt ut i min. Eftersom han skrattade när han sade det tror jag att han ljög.
Vi kom in i konsertområdet som regnet förvandlat till en lervälling utan dess like. Vi tog skydd i cafétältet som läckte och fikade bort en förmögenhet, bara för att inte tvingas ut i skyfallet igen. Sedan fick vi reda på att Lars Winnerbäck inte skulle börja spela förrän kl 21. Vi hade tre timmar kvar att vänta. I regnet och lervällingen. De övriga artisterna brydde vi oss inte så mycket om, det var ju Winnerbäck vi ville lyssna på.
Kl 19 viskade T i mitt genomblöta och lomhörda öra: "Vad sägs om att åka hem, öppna en flaska Pinot Gris och sätta på en CD med Lars Winnerbäck?"
Jag var vid det laget inte bara genomblöt - en tunn regnponcho av blå plast räcker inte långt när det handlar om syndafloden - utan hade även väldigt ont i ryggen av allt stående. Himlen hade dessutom börjat mullra. Så vi åkte helt enkelt hem där Pinot Gris:n och en något ironisk dotter väntade: "Festivalliv, det är inte inget för er, va?"
Ren kommers blir aldrig bra. Stjärnklart, ett "stjärn"späckat koncept som marknadsförs framför allt till företag som vill bjuda sina kunder på lite trevligt, är ett typexempel på underhållning som helt saknar själ och hjärta. Och utan det blir det bara så... dött. Så, ett gott råd: spar era pengar och/eller er tid och undvik konceptet Stjärnklart där trötta artister rutinmässigt levererar ett antal låtar som vi tröttnade på för länge sedan redan. Satsa istället på en traditionell julkonsert i en kyrka nära er.
Det är märkligt. Jag sitter och lyssnar på en massa gamla Joe Dassin-låtar för första gången på säkert 30 år (tack Spotify!) och jag kan fortfarande många textrader utantill. Mamsen älskade Joe Dassin, hade flertalet av hans skivor när jag var barn och spelade dem tills nålen slitit ut dem. Inte tänkte jag då på innehållet i hans texter, utan det är först nu jag hör vilken fantastisk låtskrivare han var. Joe Dassin dog av en hjärtattack 1980, 42 år gammal. Frankrike var i chock, för att inte tala om Mamsen. Jag tror inte att hon riktigt återhämtat sig ännu.
En dubbel Deluxe CD i ursnyggt 60-tals inspirerat konvolut. Utgivet av California Sunset Record. Ingen risk att jag smyger in dessa skivor i någon annans CD-hylla...
I samband med flytten gjorde vi oss av med vår gamla stereo. Att laga den var meningslöst. Vi har sedan dess varit utan stereo, tills igår vill säga. Abstinensbesvären blev för stora, de allt mörkare kvällarna för trista, ett liv utan musik är inget liv. Tv:n klarar jag mig utan men inte stereon.
