Mysteriet med de försvunna äggkopparna

Jag tror att det började för tolv år sedan, nästan samtidigt som T – maken – och jag flyttade ihop. Säker är jag dock inte, det liksom smög sig på. Dessutom bodde barnen hemma och saker gick sönder och kastades i en helt annan takt än idag, när det bara är T och jag.
På den tiden hade jag en uppsättning färgglada äggkoppar från 50-talet. Men så en dag, några år senare, upptäckte jag att vi inte hade en enda äggkopp kvar. Ingen i familjen kunde förklara vad som hänt med dem, försvinnandet hade skett gradvist. Ganska snart riktade jag anklagande blickar mot T som var den som brukade duka av frukostbordet, men eftersom jag inte hade några bevis och T dessutom bemötte de sura blickarna med mängder av kärlek, grävde jag ner stridsyxan och köpte nya färgglada äggkoppar istället. Men inte från 50-talet.

Tiden gick. Barnen flyttade hemifrån, T och jag flyttade till nya lägenheter och också de nya äggkopparna började försvinna. En och en, då och då. Återigen riktade jag anklagande blickar (och ett antal ord) mot T som fortfarande var den som dukade av frukostbordet. Hans teori var att de saknade äggkopparna nog låg nedpackade i någon flyttkartong någonstans. Jag var skeptisk (lite koll har jag faktiskt) men det är svårt att motbevisa utan bevis. Köpte inga nya äggkoppar den här gången. Avvaktade. Räknade. Två äggkoppar kvar ...

Och så, för några minuter sedan:
"Älskling, har du sett den andra äggkoppen", säger T och stirrar in i köksskåpet.
"I diskmaskinen kanske?" svarar jag. "Eller i diskstället?"
T letar överallt. Rynkan mellan ögonbrynen blir djupare, rörelserna ryckigare. "Men visst hade vi två äggkoppar igår?" säger han med hes stämma.
Ja, det hade vi ... Jag säger inget, väntar.
"Men alltså, det är ju JÄTTEKONSTIGT att vi bara har en enda äggkopp kvar. Är du SÄKER på att du inte sett den andra?"
"Helt säker faktiskt", säger jag och känner segerns ljuva sötma sprida sig inombords.
Långsamt vänder sig T mot mig och jag ser i hans blick när insikten drabbar honom.
"Kan jag ha SLÄNGT den, tror du? Utan att jag märkt det? Är det i så fall det som hänt med alla de andra äggkopparna OCKSÅ?"
Jag svarar inte, stryker honom över huvudet bara. Man ska inte sparka på den som ligger.

Vad är viktigt i mitt liv?

Det kom ett brev med tre frågor och jag antar att det beror på att jag snart fyller 55. Jag blir en senior med rätt att börja lyfta tjänstepensionen. Overkligt. Fast staten, pensionsmyndigheten och alla de som förvaltar min pension vill hellre att jag fortsätter att vara anställd. Ju längre, desto bättre säger de eftersom jag får mer pension för varje år som jag lönejobbar (samtidigt som staten och andra slipper öppna plånboken). Bäst är om jag sparar ännu mer till den pension de inte vill att jag tar ut.
Men det kan faktiskt vara så att jag föredrar en lägre pension, lägre standard och färre ägodelar framför att vara anställd i många år till. När jag laborerar med pensionsuträkningarna på minpension.se är det onekligen en enorm skillnad mellan att jobba i femton år till och inte göra det. Att skatten också blir högre, är det inte många som nämner.
Så vad är viktigast i mitt liv? Pengarna eller friheten?

Formbröd+magen=ont

Ibland glömmer jag bort att vitt formbröd är bland det värsta min mage vet (annat den avskyr är vetebröd och pannkakor).
Ibland är vitt formbröd det enda som finns att äta under ett kvällsmöte med styrelsen. Har man då inte ätit sedan lunch är det lätt hänt att en dubbelmacka slinker ner.
Att jag glömmer vad som blir konsekvensen av att jag äter en dubbelmacka gjord på vitt formbröd är en gåta.
Summa summarum: sömnlös natt.

Längtan efter äventyr

Det blev aldrig någon båtsommar för oss i år (för barnen däremot) och idag var det dags att köra iväg Örnviken till varvet. Vädret var så vackert att vi passade på att – äntligen – åka en sväng. Som jag älskar vatten och då särskilt hav. Att få vara i och på havet. Kanske skulle vi lära oss segla?
Vi funderar överlag väldigt mycket på vad vi vill med resten av våra liv, T och jag, och är överens om att vi fått nog av ekorrhjulet. Jag antar att det handlar om någon slags brytpunkt. Vi blir snart 55 år och känner oss alltmer sugna på äventyr. Livet är inte oändligt och det gäller att passa på medan vi fortfarande orkar. Om bara 20 år är vi ... 75 år. Mamma insjuknade i cancer när hon var 77 år och dog när hon var 78.

Det händer saker

Suttit i MBL-förhandlingar hela dagen känns det som. Först om nya löner, sedan om ny organisation. Förhandlingarna om organisationsförändringen kommer att pågå i ett par månader så jag har att göra framöver.

I onsdags och torsdags var det en nationell chefskonferens som tog upp min tid, från bittida till sent.
Däremellan har jag planerat för en inspirerande styrelsekonferens i oktober. Den kommer att bli skitbra.
Våra grannar i Cerbère ringer för att berätta att hantverkarna tydligen sabbat garageporten. Jag mejlar madame Bellavista som svarar att bara hon begravt svärfar som nyligen dött ska hon ta tag i våra problem.
Jag har rekryterat en ny controller.
Båten ska tas upp i helgen.

Men det händer annat också: som att det skrivs säljtexter till Norstedts vårkatalog, som att förlaget ber mig titta på och godkänna nya pressbilder. Releasen för Gröna fingrar sökes närmar sig ...

Bokmässan närmar sig

Det blir en lugn och kort bokmässa för min del i år. Saker jag ser fram emot: att hålla ett författarsamtal med Lars Lerin i Vuxenskolans monter lördag 30/9 klockan 14, att träffa författarkollegor och att gå på förlagsmiddag. En skön omväxling till att sitta på kontoret.

Ordning och reda

Skor och ytterkläder ryms
i den andra delen

Äntligen fick vi ändan ur och fixade till garderoberna och städskåpet. Vi behöver komplettera med ett par trådkorgar men jag är ändå sjukt nöjd med resultatet. Den stora garderoben i hallen är guld värd. Den sväljer massor och är dessutom snygg tack vare spegelskjutdörrarna.

Garderobfix, städning och långpromenader – det är sånt jag ägnar helgerna åt medan jag väntar på att Elin, min redaktör, ska ha läst klart Gröna fingrar sökes. Om två veckor ska vi ses för att gå igenom hela manuset. Spännande! Omslaget är klart och godkänt av såväl mig som förlagets kommunikation- och säljavdelningar. Ett rätt så fräckt omslag faktiskt. Sofia Scheutz har formgivit. Förlaget är förtjust och jag med. I december blir det officiellt!

Den läckande toaletten i stugan är nu lagad. Ett rör hade tydligen spruckit. Hurra för Miljösanitet som var snabbt på plats!

Plus och minus

Plus för den finfina söndagseftermiddag vi fick trots att SMHI påstått motsatsen. Vi klippte gräsmattan, skyfflade grus, plockade och åt plommon, gick sju kilometer och slappade på altanen. Där var så varmt att min slitna men älskade solklänning åkte på.

Minus för att toaletten i stugan fick för sig att läcka spolvatten över hela badrumsgolvet. Nåväl – jag är glad att det var rent vatten som kom ut ... Måste nu jaga rätt på firman som installerade den och be killarna fixa läckan.

Ikealördag

Kvällssol

Tur och retur till Ikea i Uppsala idag för att äntligen införskaffa garderobsinredning samt överskåp och bänkskiva till badrummet. Inte minsta lilla spontanköp, vi höll oss strikt till inköpslistan. Ibland händer det ... Snickar-Micke, vars fru har köksbutiken på andra sidan gatan och som hjälpt oss tidigare, är redan tingad och jag ser fram emot att äntligen få ordning på det sista i lägenheten. Eller nästan det sista – vi har fortfarande inte satt upp en enda tavla. Men vi trivs ändå. Faktiskt trivs vi så bra att vi är förvånade själva. Med lägenheten, med Norrtälje, med livet.
Vi hänger mest med varandra, T och jag, och även det trivs vi väldans bra med.

Min största talang?

Jag har jobbat hemifrån idag och ägnat mig åt att skriva en risk-och konsekvensanalys. Det är precis så roligt som det låter ... Men viktigt. Jag blev klar med ett första utkast, vilket också var målet. Nu är det sen eftermiddag och dags att göra helg. Jag är jättebra på att göra helg, har en särskild talang för det. Det kan faktiskt vara så förskaffat att det är min största talang.