Födelsedag och badrumsfix

Äntligen ordning. Även 49 kvm kan ha rum i fil ...

Har jobbat hemifrån idag eftersom Snickar-Micke skulle komma och sätta upp väggskåp och bänkskiva i badrummet. Han är guld värd, vår snickare. Duktig och pålitlig, kommer när han ska.

Solen skiner in, himlen är blå och jag längtar ut. Om en stund ska jag bege mig till busstationen för att möta T – vi ska äta pubbmiddag för att fira min femtiofemte födelsedag. En finfin årgång om jag ska betygsätta mig själv. Jag är tacksam att kroppen håller och att mina värden är bra. Att jag är frisk. Hörde precis att Annie Wegelius dött, 58 år gammal. Jävla cancer.

Manusmöte

Jag träffade min redaktör idag för en första genomgång av Gröna fingrar sökes och fick jättefin respons. Känner mig riktigt sugen på att ta itu med en ny redigeringsomgång. Jag har till den 1 november på mig vilket känns som en evighet. En förrädisk känsla, dagarna går oerhört snabbt när man jobbar heltid med annat än sitt skrivande. Bokmässa, utlandsresa och familjeangelägenheter ovanpå det så vips är oktober över. Inbillar jag mig eller går tiden fortare ju äldre jag blir?

Roslagsleden

Någon gång ska jag vandra den sista etappen av Roslagsleden, från Sandviken norr om Norrtälje till Grisslehamn. Behändiga 20 kilometer och ledens nyaste och vackraste del. Idag nöjde vi oss med att testa en bit av etapp 8, en promenad på 2 timmar. Både T och jag gillar att gå, den enda motionsform som vi inte tröttnar på. Jag tänker så bra när jag går. En del författare springer – Haruki Murakami har t.o.m. skrivit en bok om det, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, en bok som jag läst med viss behållning – men själv föredrar jag att gå. Hinna uppleva naturen och slippa bli alltför svettig.

Grusvägar ibland ...

... men även stigar som går genom skogar och hagar.

Vad drömmer en chef om?

Saxat ur dagens SvD.

Hemma

Balkongfägring

Vi var ute och åt med ett par goda vänner igår kväll, hade bokat bord på nyöppnade La Colline på Götgatspucken. Mycket folk, glad stämning och Söderanda. Som så ofta fick vi frågan om vi fortfarande trivdes i Norrtälje. Många av våra Stockholmsvänner och bekanta begriper inte varför vi valt att gå i exil och de har slagit vad om hur länge vi kommer att stå ut. I början försökte vi förklara men det har vi slutat med. Vi förstår om andra inte förstår, deras liv och framtidsplaner ser inte alls ut som våra.

Idag har vi promenerat runt vår lilla stad. Fikat på Café Hörnan, handlat nya äggkoppar på Åhléns, balkongblommor på Blomsterlandet och middagsmat på Ica Kryddan. Vår lägenhet är ljus och tyst, vi har gångavstånd till det mesta, havet ligger ett stenkast bort, folk hälsar och ler. Inte bara att vi står ut – vi älskar det.

Mysteriet med de försvunna äggkopparna

Jag tror att det började för tolv år sedan, nästan samtidigt som T – maken – och jag flyttade ihop. Säker är jag dock inte, det liksom smög sig på. Dessutom bodde barnen hemma och saker gick sönder och kastades i en helt annan takt än idag, när det bara är T och jag.
På den tiden hade jag en uppsättning färgglada äggkoppar från 50-talet. Men så en dag, några år senare, upptäckte jag att vi inte hade en enda äggkopp kvar. Ingen i familjen kunde förklara vad som hänt med dem, försvinnandet hade skett gradvist. Ganska snart riktade jag anklagande blickar mot T som var den som brukade duka av frukostbordet, men eftersom jag inte hade några bevis och T dessutom bemötte de sura blickarna med mängder av kärlek, grävde jag ner stridsyxan och köpte nya färgglada äggkoppar istället. Men inte från 50-talet.

Tiden gick. Barnen flyttade hemifrån, T och jag flyttade till nya lägenheter och också de nya äggkopparna började försvinna. En och en, då och då. Återigen riktade jag anklagande blickar (och ett antal ord) mot T som fortfarande var den som dukade av frukostbordet. Hans teori var att de saknade äggkopparna nog låg nedpackade i någon flyttkartong någonstans. Jag var skeptisk (lite koll har jag faktiskt) men det är svårt att motbevisa utan bevis. Köpte inga nya äggkoppar den här gången. Avvaktade. Räknade. Två äggkoppar kvar ...

Och så, för några minuter sedan:
"Älskling, har du sett den andra äggkoppen", säger T och stirrar in i köksskåpet.
"I diskmaskinen kanske?" svarar jag. "Eller i diskstället?"
T letar överallt. Rynkan mellan ögonbrynen blir djupare, rörelserna ryckigare. "Men visst hade vi två äggkoppar igår?" frågar han med hes stämma.
Ja, det hade vi ... Jag säger inget, väntar.
"Men alltså, det är ju JÄTTEKONSTIGT att vi bara har en enda äggkopp kvar. Är du SÄKER på att du inte sett den andra?"
"Helt säker faktiskt", säger jag och känner segerns ljuva sötma sprida sig inombords.
Långsamt vänder sig T mot mig och jag märker på hans blick när insikten drabbar honom.
"Kan jag ha SLÄNGT den, tror du? Utan att jag märkt det? Är det i så fall det som hänt med alla de andra äggkopparna OCKSÅ?"
Jag svarar inte, stryker honom över huvudet bara. Man ska inte sparka på den som ligger.

Vad är viktigt i mitt liv?

Det kom ett brev med tre frågor och jag antar att det beror på att jag snart fyller 55. Jag blir en senior med rätt att börja lyfta tjänstepensionen. Overkligt. Fast staten, pensionsmyndigheten och alla de som förvaltar min pension vill hellre att jag fortsätter att vara anställd. Ju längre, desto bättre säger de eftersom jag får mer pension för varje år som jag lönejobbar (samtidigt som staten och andra slipper öppna plånboken). Bäst är om jag sparar ännu mer till den pension de inte vill att jag tar ut.
Men det kan faktiskt vara så att jag föredrar en lägre pension, lägre standard och färre ägodelar framför att vara anställd i många år till. När jag laborerar med pensionsuträkningarna på minpension.se är det onekligen en enorm skillnad mellan att jobba i femton år till och inte göra det. Att skatten också blir högre, är det inte många som nämner.
Så vad är viktigast i mitt liv? Pengarna eller friheten?

Formbröd+magen=ont

Ibland glömmer jag bort att vitt formbröd är bland det värsta min mage vet (annat den avskyr är vetebröd och pannkakor).
Ibland är vitt formbröd det enda som finns att äta under ett kvällsmöte med styrelsen. Har man då inte ätit sedan lunch är det lätt hänt att en dubbelmacka slinker ner.
Att jag glömmer vad som blir konsekvensen av att jag äter en dubbelmacka gjord på vitt formbröd är en gåta.
Summa summarum: sömnlös natt.

Längtan efter äventyr

Det blev aldrig någon båtsommar för oss i år (för barnen däremot) och idag var det dags att köra iväg Örnviken till varvet. Vädret var så vackert att vi passade på att – äntligen – åka en sväng. Som jag älskar vatten och då särskilt hav. Att få vara i och på havet. Kanske skulle vi lära oss segla?
Vi funderar överlag väldigt mycket på vad vi vill med resten av våra liv, T och jag, och är överens om att vi fått nog av ekorrhjulet. Jag antar att det handlar om någon slags brytpunkt. Vi blir snart 55 år och känner oss alltmer sugna på äventyr. Livet är inte oändligt och det gäller att passa på medan vi fortfarande orkar. Om bara 20 år är vi ... 75 år. Mamma insjuknade i cancer när hon var 77 år och dog när hon var 78.

Det händer saker

Suttit i MBL-förhandlingar hela dagen känns det som. Först om nya löner, sedan om ny organisation. Förhandlingarna om organisationsförändringen kommer att pågå i ett par månader så jag har att göra framöver.

I onsdags och torsdags var det en nationell chefskonferens som tog upp min tid, från bittida till sent.
Däremellan har jag planerat för en inspirerande styrelsekonferens i oktober. Den kommer att bli skitbra.
Våra grannar i Cerbère ringer för att berätta att hantverkarna tydligen sabbat garageporten. Jag mejlar madame Bellavista som svarar att bara hon begravt svärfar som nyligen dött ska hon ta tag i våra problem.
Jag har rekryterat en ny controller.
Båten ska tas upp i helgen.

Men det händer annat också: som att det skrivs säljtexter till Norstedts vårkatalog, som att förlaget ber mig titta på och godkänna nya pressbilder. Releasen för Gröna fingrar sökes närmar sig ...