Dag 18

Idag börjar två veckors påsklov för många. Polisen befarade att parisarna skulle trotsa karantänen och fly huvudstaden, men icke. Vi själva flyr ingenstans. Vart skulle det vara? Viruset finns överallt. Dessutom trivs vi ypperligt hemma.

Dag 17

Regnet drog förbi och kvällen blev pastellfärgad.

Jag hade tänkt mig en kort kvällsrunda med Dexter men vi gick ner till byn och promenerade omkring på de folktomma gatorna. Medan han sniffade överallt – han älskar byns alla dofter – njöt jag av kvällsluften. Klar och frisk och garanterat virusfri.

Dag 16

Det är inte ofta som vi har skitväder i Cerbère men idag har vi haft det. Ett riktigt karantänväder och inte ens Dexter ville vara utomhus längre än nödvändigt. Mig passade det fint eftersom jag skulle se över redigeringen en sista gång innan jag mejlade manuset till Clara. Nu har mina drygt 2.200 ändringar  och omskrivningar skickats iväg och jag kan pusta ut. Ibland undrar jag om jag inte är petig i överkant.

Världen närmar sig 1 miljon registrerade fall av covid-19. 57.000 av dem finns i Frankrike och nästan 5.000 i Sverige. 239 personer har dött i Sverige, 4.032 i Frankrike. Och viruset fortsätter att skörda offer över hela världen.

I vår by vid världens ände är det fortsatt lugnt vilket är skönt. Men vad händer när vi släpps ut ur karantänen? Det finns varken vaccin mot viruset eller mediciner, alltså kommer de allra flesta av oss att bli sjuka förr eller senare. Och det allra flesta kommer att få lättare symptom. Men många kommer att fara illa och t.o.m. dö. I vilken kategori kommer jag att ingå? Ingen fråga som håller mig vaken om nätterna men nog funderar jag på den ibland.

Dag 15

Jag är klar med den första redigeringssvängen av ljudboksserien jag skrivit och nu ska min förläggare läsa resultatet.
Jag behöver pausa skrivandet och rensa hjärnan. Om allt hade varit som vanligt hade jag passat på att vara social nu. Träffat vänner, hälsat på pappa, åkt in till Perpignan, suttit på café och tittat på folk ...
Jag hade även köpt växter till våra utomhuskrukor, planterat om och planterat nytt. Men ingenting är som vanligt, så jag får stjäla skott istället.

Och läsa. Titta på film och tv-serier, lyssna på musik. Dessutom upptäckte jag precis att operan i Paris har börjat lägga ut några av sina vackraste föreställningar på nätet. Gratis. Jag ska se dem allihopa. Först ut är baletten Svansjön med koreografi av Rudolf Nurejev.

Och så ska jag nog testa att baka surdegsbröd för första gången i mitt liv. Om jag hittar mjöl vill säga.

Plötsligt känns det som att jag har så mycket att göra att karantäntiden inte kommer att räcka till. Är jag på väg att omfamna min karantän? Utveckla något slags karantänsyndrom?

Dag 14

Idag var det täckjacka på när jag var ute med Dexter. Att det kan vara så svinkallt i ett subtropiskt klimat! Men vi gick oss varma, hunden och jag. Hittade en ny runda som tar exakt 1 timme (inklusive att stå och glo på åsnor, nosa på getspillning och försöka springa ikapp den enda bil som åkte förbi). Rundan håller sig nästan inom godkänt avstånd från hemmet. Vi kan ha överträtt gränsen med några meter.

De dagliga promenaderna är guld värda. Jag är förvånad över att inte fler i vår by tycks utnyttja möjligheten att sträcka på benen ordentligt. Men de kanske föredrar att titta på teve istället. Snittet för tevetittandet hittills i mars är 4h29 per person, en historisk nivå. Nyhetsprogrammen lockar flest tittare. Och så när presidenten talar, förstås. 35,2 miljoner var vi som lyssnade på hans andra tal till nationen den 16 mars. Förhoppningvis läser folk böcker också men det har jag inte sett någon statistik på ännu.

Postutdelningen i byn är nu nerdragen till 3 dagar i veckan och sopkärlen för plast och metall töms inte längre eftersom de som ska ta hand om innehållet också sitter i karantän. Bankomaten är tom och kommer inte att fyllas på förrän Le confinement är över, matbutikens kyldiskar är sönder och kommer inte att lagas, kommunkontoret är stängt, bageriet har bara öppet på morgonen och skaderegleraren som skulle ha kommit på fredag kommer så klart inte.

Men T och jag är friska och fortfarande gifta (med varandra dessutom) och grannens prydnadskörsbär har slagit ut. Nu väntar vi bara på att viruskurvan ska börja plana ut.

Dag 13

Sitter i karantän gör man för att inte smitta ner andra. Därför används inte ordet i Frankrike (trots att det är franskt från början) – majoriteten av oss som hålls inne är ju friska. Istället säger man Confinement som betyder isolering/inskränkning.

Karantänsreglerna i Spanien är tuffare än de franska. Vi får promenera 1 timme om dagen, det får inte spanjorerna. Men alla följer inte reglerna (det gör inte folk i Frankrike heller kan jag meddela). Borgmästaren i vår spanska grannby Portbou har nu lackat ur ordentligt på Barcelonabor och andra som kommer dit för att tillbringa helgerna på sina semesterställen, och hotar med att ange dem.

Hur det är i vår by vet jag inte. Jag spionerar inte på folk när jag är ute, utan har fullt upp med att hålla reda på Dexter. Och lukta på blommorna. Blommorna är grannarnas men jag lutar mig över stängsel och staket och stoppar näsan i dem ändå.

Jag är osäker på vad det är för klätterros men den doftar ljuvligt!

Dag 12

I morse kände jag tydligt hur otroligt trött jag är på allt vad coronavirus och covid-19 heter. Okej, vi sitter i karantän och jag har accepterat läget. Mentalt är jag inställd på att karantänsperioden kommer att förlängas ytterligare och att vi kommer att vara hindrade att röra oss fritt och träffa andra människor tills början av maj. Då är våren över. Men jag är glad att vi inte bor i Spanien som nu stänger ner helt. Endast de med samhällsnödvändiga jobb får åka till sina arbetsplatser. Inga andra. Och reglerna för hur man får och inte får gå ut är strängare än hos oss.
Det går inte att ta in. Är det verkligen så lätt att låsa in ett helt land? Hur länge kommer befolkningen att acceptera det innan den revolterar?

Några nya blommor till terrassen blir det inte eftersom plantskolorna är stängda.
Men jag njuter av naturen och grannarnas trädgårdar istället.