tisdag 16 januari 2018

Här bor ingen grämare

Vissa möten är roligare än andra och det på Espresso House i eftermiddags tillhörde kategorin riktigt trevligt och inspirerande.
Mindre roligt är vädret ikväll – hårda vindbyar och blötsnö – som innebar att det tog mig 40 minuter längre tid än vanligt att komma hem. Man skulle kunna tro att jag vid sådana tillfällen ångrar flytten till Norrtälje men icke sa nicke, här ångras ingenting. Jag är fortfarande lika provocerande nöjd med att vi blev småstadsbo. Dessutom är detta med att ångra sig rätt så meningslöst om ni frågar mig. Bättre att göra någonting åt saken om man inte är nöjd. Jag är alltså ingen grämare. (Ja, jag vet att ordet inte existerar och det är därför jag precis uppfunnit det.)
Nu ska jag dricka te och sedan undrar jag om jag inte ska passa på att se på ett avsnitt av The Good Wife på Netflix. Eller ska jag kanske titta klart på Delicious på SVT Play istället? Alla dessa val ...

måndag 15 januari 2018

Tio måndagar kvar

På ett lunchmöte idag meddelade jag vår IT-leverantör att jag sagt upp mig. Ingen av herrarna frågade var jag skulle börja jobba istället, utan alla tog för givet att jag skulle gå över till att skriva på heltid. Samt flytta till Frankrike. Precis samma slutsats som andra kontaktpersoner och samarbetspartners som jag talat med drar. Intressant ändå att de finner det så självklart. Och ännu mer intressant är att många avslöjar att de också drömmer om att byta yrke, att de skulle vilja göra någonting roligt och kreativt. Men att de inte hinner eller att de är för gamla eller att de inte orkar eller har råd.
Ännu en arbetsmåndag att lägga till handlingarna, bara tio stycken kvar.

söndag 14 januari 2018

Förrådsrensning – del 1

Ännu en dag med gråväder och vi passade på att åka ut till förrådet som vi hyr för löjligt mycket pengar för att kolla vad som egentligen gömmer sig där.

Förutom barnböcker (som jag vägrar göra mig av med) och leksaker (som jag också vägrar göra mig av med) hittade vi kuddar, brev, diverse pärmar, fotografier, diabilder, lampor, köksmaskiner, glas och porslin, ramar, tavlor, sällskapsspel, lampor, dvd-skivor, cd-skivor, vhs-filmer från när barnen var små, julgranssaker, våtdräkter, en ryggsäck (oanvänd), vinterkängor (oanvända) och diverse linnen. 20 fulla flyttkartonger ...

Dessutom rymmer förrådet ett trädgårdsbord i teak och ett gammalt avlutat slagbord, golfklubbor (så gott som oanvända), diaprojektor och duk, 2 stora vita yllemattor, 2 viksängar, 2 speglar och en gammal symaskin. Samt jag vet inte hur många tomma, platta, flyttkartonger.

Vi måste rensa. Jag VET det. Men allt kan vi inte göra oss av med, vi måste också spara vissa saker.
– Fast sparas till vad? frågar T.
– Tills vi får barnbarn, tills flyttlasset till Frankrike går, tills barnen hämtat det de vill ha, svarar jag och ställer mig framför kartongerna, sträcker ut armar och ben så att inte T ska komma åt dem.

Det slutar med att vi kör 4 kartonger och viksängarna till återvinningen. T är nöjd och jag har ångest.

lördag 13 januari 2018

Att leva är viktigast

Svärmor har fått komma hem från sjukhuset och vi åkte dit för att hjälpa henne med att handla mat och mediciner, tvätta och diska. Hon uppskattar vår hjälp men gillar inte alls tanken på att tvingas släppa in andra i sitt hem, hemtjänsten till exempel. Hon må vara gammal och sjuk men hon värnar om sin integritet och självständighet.

Jag rensade i min telefonlista ikväll, raderade gamla kontakter som jag aldrig har att göra med längre. En av dem var mamma. Trots att det gått två år sedan hon dog nöp det till ordentligt i hjärteroten när hennes namn och telefonnummer försvann från displayen.

Att leva är det viktigaste av allt. I alla fall så länge man lever – Göran Tunström

fredag 12 januari 2018

Dödstädning

Jag läser i SvD om dödstädning, dvs om att rensa bland prylarna innan man dör så att efterlevande slipper omaket. Eftersom vi inte vet när vi kommer att dö är det bäst att rensa kontinuerligt, tänker jag.
Att flytta med jämna mellanrum är ett himla bra sätt att tvingas rensa, särskilt om man flyttar till mindre  – jag, om någon, vet det. Jag kan även vittna om hur otroligt skönt det är att röja. Att inte äga mer än man behöver. Men jag är långt ifrån perfekt. Även i mig bor det en liten ekorre.

När vi skulle downsiza från 85 kvm till 54 kvm fick vi faktiskt panik och hyrde ett förråd där vi stuvade in kartonger och annat som vi skulle ta hand om sedan. När sedan var hade vi inte riktigt klart för oss men inte var det vid senaste flytten, när vi gick från 54 km till 49 kvm ...
Men idag vet jag att sedan är typ NU.

Om bara ett par månader ska min älskade stuga på Vätö säljas och det är hög tid att se över logistiken. Steg 1 blir att röja i det hyrda förrådsutrymmet för att få plats med saker från stugan som behöver mellanlanda någonstans i väntan på att flyttas ner till barnen i Linköping och till huset i Cerbère. Därefter är det dags att gå igenom samtliga utrymmen i stugan. Vad ska slängas/skänkas/sparas?

Detta har jag varit med om SÅ många gånger de senaste åren, jag vet vad som krävs. Det är bara att försöka lägga känslorna åt sidan och få jobbet gjort.
Vi börjar i morgon.

torsdag 11 januari 2018

Längtan efter en viss utsikt

Jérome, vår granne i Cerbère, ringde igår för att önska oss gott nytt år. Numera kostar det ju inget extra att ringa mobilsamtal inom EU så han passade på. Vi talades vid länge. Om vädret (soligt och 15-20 grader varmt), om byn och trakten, om byborna, om Barcelona (som ligger bara 2,5 timme bort), om att bygga och sälja hus ...
Det har blåst ökenvindar, berättade Jérome, och det ligger sand överallt. Han erbjöd sig att spola rent terrasserna åt oss, som tack för att han får låna vårt garage. Senare på kvällen mejlade Gérard, poolskötaren, och meddelade han skulle till huset för att göra rent poolen från sand. Och idag mejlade madame Bellavista, vår projektledare, för att berätta att fasadfirman räknar med att ha fått all puts på plats i februari, i god tid innan vi kommer ner i Påsk.
Mindre än tre månader kvar tills vi är tillbaka i vår franska by. Som vi längtar!

onsdag 10 januari 2018

Som om du inte fanns

Årets första utlästa roman är finstämda Som om du inte fanns av Kate Eberlen.
Första gången som Gus och Tess vägar korsas är i Toscana. Båda är 18 år. Gus är där med sina föräldrar och Tess med sin bästa kompis. Men tiden är inte mogen ännu för dem att mötas på riktigt. I sexton år lever Gus och Tess parallella liv innan de ses igen.
Detta är en stillsam berättelse vilket inte är detsamma som att den är utan dramatik, tvärtom. För även om tonen är dämpad vibrerar spänningen mellan raderna, i undertexten. Gus och Tess kämpar med sina liv och med sig själva och jag blir berörd av deras öden och tillkortakommanden och även av de svåra ämnen som boken tar upp: död, sjukdom, autism och otrohet.
Annikas betyg: