fredag 17 januari 2020

Trimning och demonstrationståg

Vår barometer fick rätt, det blev inte en massa regn idag. En vacker förmiddag följdes av några få droppar mot kvällskvisten.
Vi åkte till Perpignan för att få Dexter trimmad. Rasen irländsk terrier tappar inte särskilt mycket hår och blir därför väldigt lurviga om de inte trimmas regelbundet. Inget fel med lurviga IT men både Dexter och vi föredrar en kortare päls – passar klimatet här bättre. Två timmar tog det att få bort alla döda hårstrån och under tiden passade T och jag på att strosa omkring, fika och köpa en god getost tills i kväll. Den franska arbetsmarknadsministern var på besök i stan och möttes av protester (mot det nya pensionssystemet), demonstrationståg och kravallpoliser. Vi gick en omväg för att inte hamna mitt i det hela. 
Det var den fredagen det.

torsdag 16 januari 2020

Jag räknar ord

Jag presterar bäst när jag har mål. Därav att jag räknar ord när jag skriver. 500 till 1.000 stycken per dag ska jag åstadkomma. Ofta blir det mer. 
500 ord är inte mycket, jag tror att det motsvarar 1,5 boksida. Dock betyder det inte att jag skriver 500 ord under ett pass, bara att när passet är över så har jag minst 500 ord kvar. För jag har säkert skrivit det tredubbla men raderat och skrivit om flera gånger innan jag är nöjd. Fingrarna jobbar snabbt men huvudet är betydligt långsammare när jag författar. Tiden jag lägger ner nu får jag dock igen vid redigeringen.

Dagens väder: Milt och disigt. I morgon ska det regna, nästa vecka likaså. Påstår Meteo France. Vår barometer är av en annan åsikt.
Ingen ville vara med på bild.

onsdag 15 januari 2020

Mutuelle

Ägnade en stor del av förmiddagen åt att läsa in mig på det franska sjukförsäkringssystemet. Vad ersätts och inte? Det franska systemet skiljer sig från det svenska genom att staten tar ca 70% av kostnaderna och individen resterande 30%, att punga ut ur egen ficka eller via en tilläggsförsäkring, s.k. mutuelle. Gäller dock inte en rad allvarliga sjukdomar såsom cancer och Parkinson där staten tar 100% av kostnaderna. Har nu bokat möte med vårt försäkringsbolag för att se vilken typ av mutuelle som passar just vår situation. Den går nämligen att skräddarsy utifrån våra särskilda behov.
Eftermiddagen ägnades åt mitt manus och bortsett från morgonens promenad med Dexter har jag inte varit utomhus idag. Det gör inget, det får bli en längre kvällspromenad istället.

tisdag 14 januari 2020

Mil efter mil ...

Klockan 9 i morse drog vi iväg till Céret 5 mil bort där vårt skattekontor ligger. Detta eftersom vi behövde ett hemvistintyg för att bli skatteskrivna i Frankrike. Något sådant intyg fick vi inte då vi måste först deklarera våra inkomster för 2019 i Frankrike. Däremot ägnade Madame handläggare som tog emot oss en halvtimme åt att, på ett mycket pedagogiskt sätt, förklara hur man deklarerar royalties, hyresintäkter och annat på bästa sätt. Hon stressade inte utan var verkligen mån om att vi skulle förstå precis allting. Dessutom log hon och skrattade till flera gånger.

Sedan åkte vi från Céret till Perpignan 3 mil bort där vår Försäkringskassa ligger. Detta eftersom vi undrade hur det gick med makens ansökan om att få ett socialförsäkringsnummer som vi lämnade in i juni. Vi försökte kontakta franska FK via telefon och mejl men det gick inte så bra, här är det IRL som gäller. Först ruskade Madame handläggare på huvudet och sa att vårt ärende var komplicerat. Sedan kom Madame handläggare nr 2 och ruskade på huvudet och sa att vårt ärende var komplicerat. Dessutom hade Perpignankontoret ingenting med det att göra ty maken är utlänning och därför tillhör han Nîmeskontoret 25 mil bort. Vi ruskade alla på huvudet.
Men så kom Madame handläggare nr 3 in i bilden och sa att man kanske, kanske kunde spåra upp vårt ärende i Nîmes via ärendenumret. Och se där – plötsligt fick vi besked om att maken tydligen redan den 1 november i fjol fick ett socialförsäkringsnummer! Varför beskedet aldrig nådde oss är det ingen som vet. Men samtliga madammer log och skrattade och var så genuint glada över att ha hjälpt oss att jag ville krama om dem allihopa.

Efteråt satte vi oss i solen på place de la République i Perpignan och tog en kaffe innan vi åkte de 4,7 milen hem till Cerbère, och tänkte att det ändå var härligt att kunna träffa sina handläggare ansikte mot ansikte. Och att dessutom mötas av vänliga leenden och skratt och en önskan om att hjälpa till.

måndag 13 januari 2020

Läst, skrivit och fixat med papper

Årets andra bok utläst, den humoristiska och charmiga deckaren Söta, röda sommardrömmar av Christoffer Holst. Något betyg blir det dock inte, jag betygsätter inte mina kollegor.
Jag läser snabbt men skriver långsamt. Det hade gärna fått vara tvärtom. Men jag har uppnått dagens skrivkvot och är nöjd. Det svåra är att komma igång vilket brukar ta mig en stund. Blir jag avbruten tar det ännu längre tid. Men när jag väl lyckats kliva in i min fiktiva värld (jag älskar att bygga världar!) kan jag bli kvar där en bra stund om inget stör mig. Just nu längtar jag efter flow, detta härliga men ack så sällsynta tillstånd när orden rinner ut genom fingrarna.

Annat jag gjort: ringt den franska försäkringskassan för att höra vad som händer – eller snarare inte händer – med T:s ansökan om att bli upptagen i systemet (jag har blivit det redan). Vi skickade in en drös med papper (än en gång) i oktober och har inte hört ett ljud sedan dess.
Jag ringde även det franska skatteverket för att få ett hemvistintyg vilket är ett måste för att bli skattskriven i Frankrike istället för i Sverige. Viktigt nu när det ska deklareras.
Allt detta har jag hållit på med sedan i juni. Kanske går det lättare nu när vi faktiskt varit skrivna här i över ett år. Så i morgon ska vi först till Céret där vårt lokala skattekontor ligger och sedan till Perpignan där CPAM (Caisse Primaire d'Assurance Maladie) håller till. För här är det fortfarande personliga besök som gäller när man försöker få ordning på papperna.

Och så har jag varit förbi la Mairie med diverse papper (alla dessa papper) för att bli röstberättigad till kommunalvalet den 15 mars. En ny borgmästare ska väljas och jag hoppas att den yngre kandidaten av de tre som ställer upp vinner. Vår lilla by behöver framåtanda och nya tankar.

lördag 11 januari 2020

Årets första bok utläst

My Dog Stupid heter denna kortroman i original, berättelsen om en misslyckad och desillusionerad författare och hans brokiga familj. Hade aldrig hört talas om John Fante (1909-1983) innan men vet nu att han var en hyfsat framgångsrik amerikansk roman- och manusförfattare. En fransk filmatisering av boken hade premiär förra året.
Det är en rapp skriven roman, sarkastisk och bitvis träffsäker, humorn är svart men underhållande. Dock har jag svårt för berättelser där jag inte sympatiserar med en enda av karaktärerna. Inte ens hunden.
Mitt betyg blir en 3:a.

Långsamhetens lov

Jonas Thente skriver i DN om läsandets och långsamhetens lov:

"Läsande är en förmåga som blir alltmer sällsynt. Den svenska skolpolitiken tycks göra sitt bästa för att helt utrota den. Men läsningen och långsamheten är livsviktig för ett fungerande samhälle."
"Det handlar om långsamhet: att sakta upp tanken och ta sig tid att reflektera, att närvara helt och fullt i en text."
"Men med digitaliseringen finns det inga spärrar längre. Parametrarna för det sociala och politiska varat har förändrats och hastigheten gör oss till idioter."
"Den svenska skolpolitiken just nu tycks sträva efter att göra eleverna till små Donald Trumpar: knappt läskunniga, helt obildade, otåliga, destruktivt impulsiva och styrda av känslor, hellre förlitande sig på bilder och mem än årtusenden av andras erfarenheter och tankar."

Gång på gång nickar jag bifall. Långsamheten som grindvakt för en förnuftigt styrd demokrati. Så sant som det var sagt.
Jag har slutat med nyårslöften. Däremot har jag två ambitioner: att få ordning på mina skrivrutiner och att läsa mer. I går köpte jag två nya romaner trots att min att-läsa-hög redan är på väg att välta. Men nu blir det inga fler bokköp på ett tag. 2020 kommer att gå i skrivandets och läsandets tecken.

fredag 10 januari 2020

Mandelträd och svalor

När vi åkte till Argeles för att veckohandla i förmiddags, upptäckte jag att de första mandelträden slagit ut. Och när vi var ute och gick senare på dagen såg vi svalor. Våren är ännu tidigare än i fjol. Härligt men också oroväckande, särskilt med tanke på de förfärliga bränderna i Australien. Enligt dottern som jag skypade med idag har inte heller Linköping någon riktig vinter. Klimaten är ur led. Eller om det är vädret. Oavsett vilket är det tveklöst så att vårt klot har blivit varmare.
Mat för en vecka. Kiwin är fransk!