Une vie en plus

Utläst. Handlar om Adeline som slutar på sitt välbetalda jobb för att bli hemmafru istället. Hon har allt för att vara lycklig – välartade barn, kärleksfull man, vackert hem – men drömmer om att skriva låttexter.

Intressant idé men jag kände mig aldrig riktigt engagerad.

Dags för redaktören att kliva in

Idag upptäckte jag till min förvåning att det växer slån i bergen ovanför byn. Tror jag. Jag får vänta tills bären kommer innan jag är helt säker. Att knopparna på den nedersta bilden är Judasträd råder det däremot ingen tvekan om.

För en stund sedan fick jag manuset i retur av fru förläggare. Hon är mycket nöjd med mitt redigeringsarbete och tycker att jag lyft både intrigen och stilen. Hurra för det! Nu ska jag bara dela upp några lite väl långa kapitel i flera innan manuset går vidare till redaktören. Vi håller tidsplanen! Det blir samma redaktör som jag hade för En sång för Hedda, Annika Hultman Löfvendahl, vilket känns bra. Och så hoppas jag att Marie Richardson hittar tiden att läsa in även den här boken.

Smått och gott

Veckan har ägnats åt diverse pyssel, pappersarbete, matlagning, utflykter och åt att läsa. Samt på att fundera på ljudboksnovellen som förlaget Tiden bett mig skriva. Jag vet redan hur den börjar men frågan är vad det är jag vill berätta. Sånt är roligt att tänka på, tycker jag.

En annan sak jag tagit tag i är att köpa ramar till diverse fotografier som jag haft liggande i en låda, och sätta upp tavellisterna i ek som följde med från Sverige. Jag har saknat att inte ha mina familjebilder framme. Det är nu lite drygt två år sedan vi flyttade in i storhuset så jag har tagit god tid på mig att komma i ordning! Nästa projekt är garaget som ska få färg på väggar och golv men det arbetet lejer vi bort.

Inget nytt när det gäller pandemin. Restauranger, caféer, muséer, teatrar, biografer, arenor och jättestora köpcentra är stängda och det råder fortfarande utegångsförbud mellan klockan 18 och 6. PCR-test krävs för att få komma in i landet, och i nordligaste Frankrike + hela Rivieran råder det utegångsförbud på helgerna p.g.a. stor smittspridning. Paris ligger också i riskzonen men än så länge får folk gå ut.

På tisdag är det dags för min koloskopi så nu är jag på diet. Får bara äta fiberfri och kokt mat. Frukt och grönt är förbjudet, gryner, bär, fet mat och mjölk likaså. Dag fyra är det laxermedel som gäller. Frukosten idag bestod av grönt te, ett kokt ägg, en mager yoghurt och rostat vitt bröd utan kanter och med lite smör och honung på. Till lunch blir det pasta med kokt skinka och en klick smör och ikväll slår jag på stort med kokt fisk, potatis och en klick smör. Inga andra kryddor än salt, peppar och pressad citron är tillåtna. Allt detta för att tarmen ska vara ordentligt tömd. Kul är det inte men jag är djupt tacksam över att jag, pandemin till trots, tas emot av sjukvården.

Och medan jag ägnar mig åt världsliga ting, fortskrider våren.
Iris, tistel, törel, mjuknäva, myrtenjungfrulin, Syzygium australe Big Red, röd blåeld och asfaltklöver! 

Ny scen

I natt slog det mig att jag behövde skriva en ny scen för att få till ett bra slut på Många lögner små. Nu är den inskriven och en ny version av manuset inskickad. Och medan jag ägnade förmiddagen åt att jobba,  kände jag hur mycket jag tycker om att skriva och berätta. Det jag ogillar är att stressa fram texten. Vilket ingen egentligen kräver att jag ska göra. Det ska jag komma ihåg när jag börjar skriva nästa berättelse. Det och att börja i tid.

Gravar och slott

Tillbaka från en svettig promenad upp till Le dolmen de la cova de l'Alarb som är en megatlitgrav (dös som det också heter) från stenåldern. Svettig eftersom solen sken och stigen upp dit var bitvis brant. T stannade vid den första graven medan Dexter och jag fortsatte upp till den andra. På väg dit kom belöningen – utsikten. Jag älskar utsikter!

Vi startade från det besynnerliga Chateau de Valmy, ett jugendslott ritat av den danske arkitekten Viggo Dorph-Petersen. Slottet beställdes av Pierre Bardou, affärsman från Perpignan som blev megarik på cigarettpapper. Han hade tre barn och gav dem varsitt slott. Slottet ägs fortfarande av Bardousläkten och är numera vingård, hotell, restaurang, konferensanläggning och festvåning.

Promenaden börjar längs med slottsmuren.

Sedan förvandlas vägen till en stig.

Mäktigt ändå att denna grav anlades för över 5 000 år sedan.

Utsikt över Argelès-sur-Mer

Utsikt över Albertsmassivet, en del av Pyrenéerna, och Roussillonslätten.

Den andra dösen: Le dolmen des Collets de Cotlliure.

Chateau de Valmy

Inskickat

Manuset är inskickat till fru förläggare för andra gången och nu ligger bollen hos henne. Till dess att hon återkommer med sina synpunkter kan jag ägna mig åt annat än att skriva. Jag har en del saker att ta tag i så jag kommer inte att vara sysslolös. Det är jag aldrig ändå. Jag är otroligt bra på att hitta på saker att göra och har aldrig någonsin tråkigt. Pandemi och karantän har inte ändrat på det. 

När det gäller den biten vet vi inte riktigt åt vilket håll det lutar. Kommer Frankrike att drabbas av en tredje våg? Kommer landet att behöva stängas ner? Ingen vet. Men människor tycks planera för sommarsemester – de veckor som vi håller gästhuset tillgängligt för bokningar är fulltecknade redan.

Redigering pågår – igen.

Jag redigerar Många lögner små för andra gången. Fru förläggare föreslog att några scener skulle flyttas och att Solveig skulle få ta lite mer plats. Så jag skriver till och flyttar runt och passar samtidigt på att skriva om vissa partier och stryka andra. Inget finlir ännu alltså, det kommer senare, när redaktören läst. Men mycket jobb ändå. Jag har resten av veckan på mig att bli klar men siktar på att skicka in manuset ett par dagar tidigare.

Från morgonens hundpromenad. Det går inte att tröttna på soluppgångar.

Jakten efter vigselbeviset

Jag ska skaffa mig ett franskt ID-kort för att slippa använda passet som ID-handling (svenska körkort accepteras inte överallt). Svenskt ID-kort däremot (vilket T skaffat sig) men eftersom jag är fransk medborgare (också) och bor i Frankrike tänkte jag göra det enkelt för mig.

Ha ha ha!

Ingenting som har med byråkrati att göra är enkelt i Frankrike. Ett intyg från svenska Skattemyndigheten om att jag är gift och därför inte heter mitt flicknamn längre gills inte. Franska medborgare som gifter sig "utomlands" måste nämligen få bröllopet registrerat av landets franska ambassad/konsulat. Och för att få bröllopet registrerat hos franska konsulatet i Stockholm måste blanketter fyllas i och undertecknas och dokument bifogas. Ett av dessa dokument är en kopia av vigselbeviset, det man får av vigselförrättaren på själva bröllopsdagen.

Som jag har letat efter det förbenade vigselbeviset! Jag har gått igenom lådor och pärmar till förbannelse utan att hitta det. Mina betyg från lågstadiet däremot ... Till slut var jag övertygad om att jag råkat slänga det – T och jag har hunnit flytta fem gånger sedan vi gifte oss för snart femton år sedan, och varje flytt har inneburit utrensningar. Men så råkade jag titta i en kartong med gamla brev (minns ni när man skrev pappersbrev till varandra?) och vad låg där om inte ... vigselbeviset!

I morgon ska jag till posten och skicka ett rek till den franska ambassaden i Stockholm. Förhoppningsvis kommer bröllopet att registeras i rullorna och sedan kan jag fortsätta med min ID-kortsansökan.

Med lite tur borde prodeduren bli klar på den här sidan halvåret ...

Många lögner små – så heter min nya roman!

 

Omslag: Sofia Scheutz

Många lögner små

När Maja erbjuds ett vikariat som kyrkogårdsvaktmästare i Måneby är det ett par saker hon "glömmer" att berätta för kyrkoherden: Att hon har traktens minst gröna fingrar och att hennes körkort inte är giltigt. Sånt går alltid att rätta till efteråt, menar Maja. Fast att påstå att hon anlagt en fantastisk köksträdgård på sin kolonilott var kanske inte så smart. Särskilt som hon varken har råd med frön eller ser skillnaden på morotsblast och hundkäx. Och att ta körkort kostar ju en förmögenhet. Så när Solveig, kommunchefens stroppiga hustru, erbjuder Maja tjugotusen kronor för ett rum i hennes lägenhet, tackar hon ja direkt. Särskilt som Solveig, som är arg på sin otrogne man, kan hjälpa henne att avstyra hans senaste idiotprojekt.

Solveig delar inte Majas flexibla inställning till sanningen, inte heller hennes sinne för ordning vilket gör att det snabbt knakar i fogarna för det omaka paret. När Solveig dessutom hittar en ung man med bärnstensgula ögon på Majas soffa en morgon, ställs allt på sin spets.

Många lögner små är den fartfyllda och humoristiska tredje delen i Annika Estassys omtyckta Måneby-trilogi som inleddes med Gröna fingrar sökes och fortsatte med En sång för Hedda.