Storköp och fotbolls VM

I morgon kommer sonen och hans flickvän på besök så vi åkte till Banyuls för att proviantera. Vi passade på att luncha och strosa runt. Banyuls är en fin liten stad och Cerbères närmaste granne. Mellan Banyuls och oss finns ingenting. Bara berg och vinodlingar. Varje gång vi åker längs D914 som vägen heter, häpnar vi över traktens skönhet. Jag undrar om vi kommer att bli hemmablinda till slut. Hoppas inte det.

Och så vann Frankrike fotbolls VM och hela landet jublar! Senast det begav sig var för tjugo år sedan, samma kväll som den franska släkten samlats i Nice för att fira min farmors 90-års dag. Ett roligt minne och farmors sista födelsedag. Hon dog i blodförgiftning vintern därpå.

Full fart trots värmen

Jag läser i tidningen att SMHI varnar för höga temperaturer de kommande dyngen i östra Svealand. 30 till 32 grader dagtid och inte under 20 grader på natten dvs tropiska nätter. Just ordet "varning" reagerade jag på. Vi har det lika varmt i Cerbère men här är man van och folk lever som vanligt. Så även vi. Det är faktiskt märkligt hur snabbt vi acklimatiserat oss. Kan orsaken vara den varma svenska sommaren? Att den fungerat som tillvänjning?
När temperaturen nattetid sjunker ner till 25 grader tycker jag att det är lite svalt. Och mina fötter svullnar inte som de brukar när det är varmt.
Två dagar på raken har vi dessutom jobbat utomhus, i sol och värme, med att plantera växter i krukor samt på innergården bakom gästhuset tillika vår frukosthörna. Vi har burit upp tjugotalet jordsäckar (25 kilos), växter, stora krukor och annat uppför 39 trappsteg, vi har sopat, spolat, städat och gjort fint. Ingen huvudvärk, ingen yrsel och ingen trötthet. Visst har vi svettats – faktum är att jag nog aldrig svettats så mycket någonsin – men också druckit mycket vatten. Träningsvärk har vi förstås och lite trötta är vi allt men inga andra men.
Belöningen blev en kvällsglass nere i byn. Men nationaldagsbalen hoppade vi över ...

Först markduk för att hålla jorden på plats och hindra rotogräset från att komma upp, sedan massor av jord och slutligen växterna. Olika slags barrväxter, en Nerium och en Pittosporum tobira. Elva plantor in alles. Jag gillar grönskan mot det ockrafärgde berget.

Benved, Bornholmsfikon och Sedum. Grönt är skönt!

Blommor och blad

För inköp modell större är det Perpignan, franska Kataloniens huvudstad, som gäller. Där finns allt. Staden ligger bara drygt 40 km från Cerbère men det tar en stund att bila dit pga den kurviga kustvägen. Å andra sidan är just den sträckan så otroligt vacker att det är en njutning att åka den.

Idag stod vi inte ut längre med våra kala och tomma terrasser. Det är en sak att bo här några veckor när man har semester, en helt annan när man ska tillbringa hela hösten i huset. Då behöver vi mysa till det med gröna växter. Alltså bar det iväg till Jardiland, den stora handelsträdgården i Perpignan. Allt på bilden fick plats i bilen, plus 320 liter jord och 36 liter lecakulor. Vi koncentrerar oss på att göra i ordning den lilla bakgården och terrassen som hör till gästhuset samt poolterrassen. Resten får vänta till nästa år. Det gäller att hålla i slantarna – vi har ju ett helt hus som ska göras färdigt.

Gillar man som jag blommor och blad är det spännande att gå runt i en icke-svensk handelsträdgård och kika på växtsortimentet. Frilanshortensior, gardenior, kamelior … Ingenting för oss dock eftersom vi måste ha växter som tål viss torka.

I morgon bär det av till Perpignan igen – denna gång för att beställa ett kök till det stora huset.

Första veckan

Inget strandhäng idag heller trots perfekt väder. Aldrig tidigare har det dröjt så länge innan vi badat i havet. Istället åkte vi till Perpignan för att köpa utomhusarmaturer, lagerhyllor och en liten, behändig vattenslang att vattna krukväxter med. Just nu har vi endast en kruka, den med Borgholms fikonet som jag fick i present av en kollega när jag slutade på Studieförbundet Vuxenskolan. Då var den bara ett skott med ett ynka litet blad på. Nu börjar den likna ett träd. Jag flyttar runt den så att den slipper den hetaste solen under tiden som den acklimatiserar sig. 

Jag saknar blommor och växter i vårt hus. Eller snarare på våra terrasser. Där är alldeles kalt. Drömmer om stora kärl fyllda med grönska, om pergola, bougainvillea, oliv- och citrusträd. Bara att ge sig till tåls – varken krukor eller växter är gratis.

Vi träffade vår projektledare madame Bellavista igår för att gå igenom ritningar och offerter. Tidsplanen håller – huvudhuset ska vara klart till jul. Hum, vi får väl se hur det blir med den saken ...

På fredag ska vi tillbaka till Perpignan för att beställa kök och innerdörrar samt telefonlinje och ADSL. Fiber har inte hittat till vår by ännu så det är ADSL som gäller. På inköpslistan står även en vägghängd teve modell liten. Att titta på fransk teve blir bra språkträning för T.

Som sagt – vi har fullt upp. 

Väder

På kullen där vi bor är det alltid ett par grader svalare än nere i byn vilket vi märkte i kväll när vi gick ner för att dricka en panaché på La Dorade och doppa fötterna i havet.

Jag ser att även Sverige har vackert väder. Alltför vackert. Inget regn i sikte och grödorna torkar bort på åkrarna. Inget bete heller vilket kan leda till nödslakt. Jag minns hur stressad jag blev på Vätö när veckorna gick utan att det regnade en droppe. Vattningsförbud rådde och blommorna slokade. En del dog. Men årets sommar är värre än på mycket länge. 

Mamma var född och uppvuxen på en bondgård. Jag vet hur kämpigt det är att driva ett lantbruk och lider därför med de svenska bönderna just nu. Knappt en droppe regn sedan april är inte normalt.

Vi har inte semester

Vi försöker att undvika att sätta på luftkonditioneringen, använder oss av korsdrag istället. Bättre för kroppen att vänja sig vid värmen, tänker jag. Det funkar väldigt bra faktiskt, men så är det inte extremt varmt heller. Det blir det inte här – havet och vinden jämnar ut temperaturerna som brukar hålla sig runt 30 grader.

Idag är det söndag. Jag har gett mig själv skrivledigt fram till i morgon. Sen är det dags att ta fram Manus 5 igen. Vi har inte hunnit till stranden ännu men det gör inget, stranden och havet finns ju kvar. Semesterstressen – när man ska försöka hinna njuta så mycket som möjligt och/eller göra så mycket som möjligt samtidigt som det vilar en lätt ångest över att dagarna går alldeles för fort, existerar inte i år. För det är inte semester vi har utan en ny sorts vardag.

Ett par timmar av gårdagen gick åt till att göra rent poolen ordentligt.
Idag har jag träningsvärk i armarna.

Tre dygn senare

Att åka på de franska motorvägarna kostar men i gengäld är de riktigt fina. De tyska är gratis men bitvis väldigt slitna. Gratis är inte alltid gott.

Det är kväll i vår franska by. Vi kom fram vid femtiden, handlade middag och frukost och åkte därefter upp till huset. Grannen ringde och var lite orolig att vi skulle komma fram mitt i natten. Länsvägen är nämligen avstängd nattetid pga asfaltering. Nattsuddare måste istället ta bergsvägen som är full av håll och lösa stenar. Inget vidare säkert alternativ alltså men jag antar att vägverket (eller vilka det nu är som asfalterar) tänker att om den duger åt vinbönderna, så duger den åt oss vanliga dödliga också. Skillnaden är att böndernas fordon är anpassade till underlaget.

Det är alltid lite oroligt att komma tillbaka till huset efter att det har stått tomt i flera månader. Har något blåst sönder? Har vi vatten? Har vi el? Har vi läckor? Men bortsett från en fönsterplåt som lossnat (gissar att det är vindens verk) tycks allt fungera som det ska. Ingen dålig lukt och ingen fukt. Vi öppnade alla fönster och gjorde korsdrag, packade upp det nödvändigaste och doppade oss i poolen innan T lagade en enkel middag. Tömmer bilen, städar och handlar gör vi i morgon.

Natten är ljum, brisen sydlig och det åskar över havet. Det finns ingenstans jag hellre vill vara just nu än just här.

På väg

Senast jag bilade ner till södra Frankrike var för 18 år sedan men allting är sig likt. Jag har bilat mellan Sverige och Frankrike många många gånger, framför allt som barn. Mamma körde, pappa var kvar hemma och jobbade. Mamma var ofta trött och på dåligt humör, bilen gick alltid sönder mitt i Tyskland och vi hade aldrig råd med tjusiga hotellrum eller hytt på färjan. Men vi var ute på äventyr och kom alltid fram. Jag kan fortfarande sträckan utantill, behöver inte titta på vare sig karta eller GPS.

Igår tog vi oss ner från Norrtälje till nattfärjan i Trelleborg. Inga missöden bortsett från att vi i Sollentuna fick vända hem igen för att hämta T:s plånbok.

I morse lade färjan till i Travemünde nära Lübeck och just nu, i skrivande stund, är vi på ett hotell i Mulhouse på den franska sidan. Tio timmar tog det att köra genom Tyskland. Helt okej med tanke på att bilen är tungt lastad. Allt vi ville ha med oss ner fick nämligen plats och vi har fortfarande fri sikt bakåt. Jag älskar vår Honda Civic!

Planen för i morgon är att åka tidigt så att vi kommer fram till Cerbère sen eftermiddag. Vi hoppas på fortsatt fint väder och inga bilköer.