Gnällspiken

Jag upptäckte att jag höll på att utvecklas till att bli en riktig gnälltant trots att jag avskyr folk som gnäller. Att klaga när det är befogat är en sak, men detta ständiga gnällande? Det är för kallt, det är för varmt, det drar – varför drar det förresten alltid på kvinnor i en viss ålder och aldrig på män? Annat gnäll är att lönen är för låg (men byt jobb då!), chefen är korkad (återigen, byt jobb eller bli chef själv), min hustru/man förstår mig inte (skilj dig!), barnvagnar (och?), långsamma pensionärer (snart är det din tur att vara en). Listan kan göras oändlig, ett riktigt I-landsproblem.

Upptäckte så att även jag börjat gnälla över struntsaker. Tog mig därför själv i örat och tänkte att ajabaja, här ska INTE gnällas. Jag tror jag är på god väg att lyckas! Som när vi var på bio senast och jag gick till damrummet på Filmstaden Sergel. Till saken hör att vi brukar undvika Sergel till förmån för mindre biografer men nu hade vi inget val.
Damrummet på det övre planet alltså; toaletterna i varje bås var nedsmetade med avföring, golvet klibbade under fötterna och det fanns inget att torka händerna med – av den enda handtorken återstod bara hålen i väggen. Kände hur jag surnade till ordentligt men jag sa inget till T, skrev inget argt mejl till SF, gnällde inte. Inne i biosalongen vadade vi i popcorn men inte heller då gnällde jag. När vi sedan åkte hem pratade tjejen som satt mitt emot oss i vagnen oavbrutet i mobilen men jag gnällsuckade inte en enda gång. Undrar hur länge jag kommer att stå ut med mitt prudentliga jag?