Bio och höstfärger

En gång i tiden, när jag jobbade inom filmbranschen, gick jag jämt på bio. Såväl på arbetstid som på fritiden. Sedan bytte jag bransch och i samma veva blev vi med streamingtjänster och biobesöken blev allt färre. Så flyttade vi till Cerbère och under våra sex år där gick vi på bio två gånger tror jag. Men i eftermiddags var det äntligen dags för mig att återigen sätta mig i en biosalong. Jag gick dit själv (jag gillar det) och filmen jag ville se var Downton Abbey: The Grand Finale. Jag har sett alla säsonger av tv-serien samt de två tidigare filmerna så det blev ett kärt återseende. Men jag saknade Maggie Smith som den bitska och ironiska farmodern Lady Violet Crawley. Filmen blev lite väl beige utan henne i rollistan. Må hon vila i frid.

Vi hade tänkt tillbringa helgen på Öland men blåste av det hela när vi såg vilket dåligt väder som väntade. Jag kanske ska gå på bio igen istället?

Från förmiddagens promenad längs Tinnerbäcken.

Där kräftorna sjunger

Något trött i dag efter att ha läst större delen av natten. Boken som jag inte kunde lägga ifrån mig förrän framåt småtimmarna är Där kräftorna sjunger av romandebuterande Delia Owens. Jag är lite sen på bollen – romanen kom ut i Sverige för tre år sedan – men bättre sent än aldrig.

Delia är född 1945 och det är alltså en levnadserfaren kvinna som skrivit boken vilket märks. Det märks också att Delia är zoolog. En stark berättelse om lilla Kya som överges av sin familj och växer upp långt från människorna. En riktig bladvändare med fascinerande miljöbeskrivningar (North Carolinas våtmarker), en huvudkaraktär man (=jag) ömmar för och så ett mystiskt dödsfall ovan på det. Den som gillade Stekta gröna tomater (romanen alltså) kommer att tycka om den här berättelsen också.

Där kräftorna sjunger har redan hunnit bli film. Jag tittade på den i eftermiddags för att se om filmmakarna hade klarat av att överföra känslan i romanen till den vita duken.
Det hade de inte.
Faktum är att filmen är trist och tillrättalagd. Fattigdomen och misären i romanen gestaltas här med lite lerstänk. Den fallfärdiga stugan har förvandlats till ett boho chic hem och de i romanen slitna paltorna som Kya går klädd i har blivit skira och romantiska.
Läs boken alltså och strunta i filmen!

Pingstafton

En gång i tiden var det något särskilt med pingsten; hänryckningens tid, långhelg och bröllop. Men i samma ögonblick som annandag pingst slutade vara en röd dag till förmån för nationaldagen, försvann också magin med pingsten. Hade det inte varit för att Therese på En liten smula påminde oss om det när hon serverade sin fantastiska cheesecake (Therese var den som bakade våra bröllopstårtor) hade vi faktiskt inte ens tänkt på att det är pingstafton idag.

Vi åkte alltså till Sundsta säteri idag där En liten smula numera huserar.
Dagen avslutades med en bio – Guernseys litteratur- och potatisskalspaj sällskap. Läste boken när den kom ut för tio år sedan och tyckte om den. Vi gör vad vi kan för att hålla liv i såväl Norrtäljes biograf som dess bokhandel. Norrtälje skulle bli en fattigare stad om de försvann.

Research, sol och fransk film

Har ägnat mig åt research hela dagen, suttit på Gammelgården där jag hyr in mig en dag i veckan, och skrivit ut och läst diverse bakgrundsmaterial.

Lunchade därefter med T som satt hemma och jobbade innan jag gick iväg till pappershandeln för att köpa understrukningspennor. Satte mig på en bänk vid ån, läste igenom delar av materialet från förmiddagen och blev utskälld av fru Gräsand som blev sur när jag inte hade något gott att bjuda på.

Tillbaka till Gammelgården efter någon timme för att skriva ut lite till innan arbetsdagen avslutade vid fyra tiden på balkongen med mer läsning.

Ingen teve ikväll men väl en biofilm, franska Huset vid havet (La villa). En fin och stillsam film som fick oss att längta ännu mer till vår lilla franska by. Vädret? Jodå, synd och klaga ...

Michael Nyqvist

I tisdags dog skådespelaren Michael Nyqvist i sviterna av lungcancer. Cancer. Denna hemska oberäkneliga sjukdom.
Jag kände inte Michael Nyqvist men stötte på honom några gånger i officiella sammanhang och i Norrtälje. Han älskade också Roslagen.
Jag kommer alltid att minnas honom som Benny i Grabben i graven bredvid, en film som jag såg första gången som ofärdig arbetskopia (jag var programchef på Sandrew Metronome på den tiden) och som jag genast bokade på våra biografer.
Michael Nyqvist blev bara 56 år.

The Danish Girl

Vi var duktiga igår, T och jag, och har man varit duktig är man värd en belöning. Därför det blev en promenad ner till stan för att ta oss en matbit och gå på en sen bio. Valet föll på The Danish Girl, berättelsen om konstnären Einar Wegener som är lyckligt gift med Gerda men drömmer om att leva fullt ut som Lili Elbe. Einar är alltså en kvinna fångad i en mans kropp. Det borde ha varit berörande och jag brukar ha lätt för att gråta. Men här kände jag absolut ingenting. Nada. Många gånger var jag till och med uttråkad. Ändå snyftades det en hel del i salongen ... Jag har funderat på varför jag inte tyckte om filmen och kom fram till att förutom ett dåligt manus är felets Eddie Redmayne som spelar Einar. Han är helt enkelt urkass i rollen. Endimensionell och platt och jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för honom. Och det går inget vidare, kan jag avslöja. Längtan efter att få vara sitt sanna jag gestaltas här enkom med en längtan efter vackra kläder och smink, att få vifta oavbrutet med ögonfransarna, fnissa och se underdånig ut. Inte en gång bränner det till, inte en gång får man komma innanför Einars/Lilis skal. För mig blir det inte övertygande. Mitt betyg till denna pekoral måste tyvärr bli en 2:a.

Söndagsbio: A bigger splash

Italiensk sommar, medelhavet och vackra människor. Idylliskt tills ett par ormar kommer till paradiset och fyller det med dekadens och svartsjuka. Och ute på medelhavet drunknar flyktingarna.
A Bigger Splash är allt annat än feelgood, den är djupt obehaglig. Men också fascinerande. Att berättelsen inte kommer att sluta bra, förstår vi. Eller?
Genomgående bra skådespeleri - har vi någonsin sett Ralph Fiennes så utflippad någon gång?
Filmen är en remake av den franska klassikern La Piscine  (1969), då med Alain Delon, Romy Schneider, Maurice Ronet och Jane Birkin i rollerna. Fast med ett annat slut.

Dansen kring guldkalven

Gissa vad? Jag sov som en stock i natt! Helt utan hjälpmedel, jag hade inte ens öronpropparna i. Wunderbar!
Vi bestämde oss för en söndagsbio och T fick bestämma vilken. Det blev The Big Short.
Mycket bra men även mycket skrämmande om fyra outsiders som förutspådde världsekonomins kollaps 2008 - och tjänade en rejäl hacka på den. Ingen film man blir direkt upplyft av, snarare ännu mer desillusionerad. Man kan tycka att vi borde ha lärt oss någonting av det som hände men icke sa Nicke, vår längtan efter rikedom är för stor, vår övertro på oss själva likaså. Så vi fortsätter att dansa runt den gyllene kalven och hoppas på det bästa. Särskilt i Kina ... Vilket om/när det smäller kommer att påverka oss alla. Suck.

En underbar jävla jul

Jovisst var den klyschig på sina ställen och förutsägbar och överdrivet söt ibland men det tillhör genren. Dessutom var såväl Robert Gustafsson som Maria Lundqvist riktigt bra. Fast Tomten är far till alla barnen är ett antal strån vassare. Den har en svärta och sarkastisk ton som jag gillar mycket bättre.

Efter filmen gick vi bort till Peter och Mattias som bjudit in till glöggfest och vi fick en skön dos julstämning. Det är tur att vi kan åka snålskjuts på andras julpyntande.

45 år

I 45 år har Kate och Geoff varit gifta. Lyckliga år. Eller?
Detta är en eftertänksam och intelligent berättelse. På ytan händer inte så mycket men under ... Små gester som avslöjar stora känslomässiga stormar. Charlotte Rampling är helt makalös i rollen som Kate, hustrun som plötsligt inser att hennes man aldrig kommit över förlusten av sin ungdomskärlek.
Här behövs varken stråkar eller softad lins för att jag ska bli berörd. Gestaltningen är plågsamt exakt och T och jag ägnade en lång stund efteråt åt att prata om vad vi hade sett.
En grym film, helt enkelt.

Kvinnan i guld

Ikväll har jag skickat iväg ett argt mejl till projektledaren för vårt husbygge i Frankrike. Jag har tröttnat på att vänta på offerter som aldrig kommer och på att inte få svar på mina frågor. Vi vill  bygga ett hus, vi har alla tillstånd som krävs och dessutom en budget. Hur svårt kan det vara att få ändan ur vagnen och ge oss besked? Riktigt så explicit var jag inte när jag skrev men även om artighetsfraserna var många tror jag att andemeningen gick fram. Samtidigt passade jag på att beklagade mig hos vår trevlige franskfödde granne därnere och till skillnad från projektledaren svarade han med vändande post. Jodå, han kände igen allt och var lika frustrerad han - han har väntat i evigheter på att få ett garage byggt.

Nåväl. Jag har också gjort annat idag. Gått på bio till exempel. Igen. Men så älskar jag film och då på en biografduk, utan reklamavbrott. Jag avskyr när långfilmer styckas sönder av reklam. TV-seriers dramaturgi är anpassade på ett annat sätt.

Idag blev det "Kvinnan i guld", en sann historia om hur Maria Altmann, femtio år efter att hon flytt andra världskrigets Wien, kämpar för att få tillbaka konsten som nazisterna stal från hennes familj. Med strålande Helen Mirren i huvudrollen.
En riktigt bra film.

Resan till Florida

Bio igen. "Resan till Florida" med fantastiska Jean Rochefort och Sandrine Kiberlain i huvudrollerna. Den marknadsförs som en varm komedi och visst finns där värme och nog log och småskrattade vi men framför allt är det en vemodig film med en hel del sorg i sig. Om en excentrisk mans resa, inte så mycket till Florida som till alzheimersland.
Jag älskar dessa vemodiga berättelser, särskilt när de utspelar sig i vackra miljöer. Den här gången förflyttades vi till undersköna Annecy, en alpstad i sydöstra Frankrike.

Feelgood som motgift

En godhjärtad och fin film,
precis det motgift jag behövde.

Hela morgonen och förmiddagen har jag suttit framför teven och följt nyhetsrapporteringarna från Paris, allt mer bedrövad. Sedan gick jag på bio och såg en feelgood rulle, som motgift.
Detta med identitet är en märklig sak. Även om jag har dubbla medborgarskap är Sverige det land där jag tillbringat i stort sett hela mitt liv. Ändå går mina franska ränder aldrig ur, de förstärks ju äldre jag blir.
En dag som denna känner jag mig mer fransk än någonsin. Jag är bedrövad över det som hände i Paris i natt men jag är också heligt förbannad. Jag tror inte att bara vi är snälla och kärleksfulla så kommer det onda att gå över av sig själv, sådan ser inte världen ut tyvärr.
Däremot tror jag på frihet, jämlikhet och broderskap. Fortfarande.

Söndagsbio

Jösses så mätt jag fortfarande är! Men vilken trevlig kväll det blev. Många skratt, bra samtal, begränsat med alkohol (ett glas cava bara) och tidig hemgång.
Idag blir det bio. Jag är barnsligt förtjust i Bond. Det har ibland känts som att jag måste försvara att jag tycker filmerna är underhållande men nu är jag så gammal att jag inte längre bryr mig om den typen av kommentarer. Jag gillar underhållning. Också.
Annars är vädret imponerande novemberruskig. Det regnar och det blåser. Mig gör det absolut ingenting. Förutom att sitta inomhus och se på film ska jag skriva en säljtext för Alla dessa hemligheter. Baksidestexten är redan klar och den blev mycket bra. Tycker då jag ...

The Intern: ny film av Nancy Meyers.

Nancy Meyers har gjort en ny långfilm! Jag är svag för hennes berättelser, har sett flertalet av de filmer som hon skrivit manus till/regisserat, från Baby Boom och framåt och inte bara en gång. Alla kanske inte kommer att gå till filmhistorien men som underhållning för stunden funkar de fint fint.

Så snart styrelsekonferensen är över är det jag som tar T i handen och beger mig till närmaste biograf. Saga på söndag eftermiddag alltså. Det är nog precis vad jag kommer att orka med efter att under ett dygn ha manglat verksamhetssatsningar och nyckeltal.

Uppdatering: En sötsliskig historia. T tyckte den var hemsk. Den får en svag 3:a av mig.

Äntligen maj

Valborg hos vänner i Hässelby och därefter en Vätöhelg. Det var så vi hade planerat. Men vädret ville annat så vi åkte aldrig upp till Roslagen i fredags. Istället för att gräva och rensa i rabatterna har vi varit på bio. Två gånger. Och promenerat dit trots regnet. Däremellan har vi läst och jag har skrivit. Självfallet. Cirka 7 000 ord kvar innan jag är i mål. Tror jag. Det är givetvis omöjligt att veta exakt men det är ett bra riktmärke. Jag är peppad men nervös. Håller min berättelse, är den något att ha? Det lär snart visa sig. Oro dämpas bäst med just promenader så idag gick vi till Blå Port fram och tillbaka. Ljuvligt väder, ljuvlig blåbärspaj och mindre ljuvligt värkande ben och fötter. Jag måste köpa bättre promenadskor än dem jag har idag. Men inga sneakers, jag vet inga fulare skor än sneakers, såvida de inte sitter på någon annans fötter än mina.

Italienskt men skulle lika gärna ha kunnat vara skriven av Shakespeare.
Underhållande och inte helt förutsägbar. Jag gäspade inte en enda gång.

En feelgoodrulle som passar perfekt en kall och regnig dag.
Blev dock aldrig gripen. Men gäspade, det gjorde jag inte.

Still Alice

Efter att ha ruvat i flera dagar på kompletteringen i min berättelse kan jag meddela att inte bara håller den, den håller dessutom fint fint. Så fint att jag var tvungen att fira med att köpa en kudde. Jag borde förstås ha vetat bättre när vi promenerade förbi Norrgavel, T och jag, än att slinka in för att "titta lite bara".
Innan kudden var vi på bio och såg Still Alice, berättelsen om en kvinna som drabbas av Alzheimer.  Inte ett öga torrt. Är det något Hollywood kan så är det att skruva på publikens tårkanaler, dramaturgin sitter som en smäck.
Julianne Moore var givetvis fantastisk och väl värd sin Oscar.

Första advent och En tripp till Paris

Första advent och jag inser hur lite tid jag har kvar innan allt jobbrelaterat är avklarat. Jag har en deadline att hålla, exakt 23 dagar på mig innan det är dags att slå i gonggongen och gå på en lång och efterlängtad julledighet. Jag gillar att bestämma, styra och ställa men ibland kan även jag krokna under allt ansvar. 23 dagar kvar, sedan är denna hösttermin över och jag kan vända blad, koncentrera mig på framtiden istället för att drunkna i det förflutna.
Vi var på bio idag, T och jag. Promenerade bort till Söder och såg En tripp till Paris. En underhållande romcom som dock tar väl lätt på otrohet kan jag tycka. Å andra sidan är inte romcom-genren känd för att fördjupa sig särskilt mycket i mänskliga beteenden. Filmen får tre croissanter i betyg.

Dags för Akt II.

Sov som en stock i natt. Nio sköna, välbehövliga timmar innan det var dags att kliva upp, äta ägg- och baconfrukost och städa lägenheten inför dagens visning. Så fort den var avklarad packade vi varsin övernattningsväska, T och jag, och åkte in till Söder för att checka in på hotell. Därefter shopping på Habitat till nya kontoret, bio och en bit mat. Nu sitter vi i våra hotellmorgonrockar och väntar på att Babel ska börja.
Eftermiddagens film får en stark 3:a av oss. Perfekt underhållning för två trötta själar. I morgon börjar en ny galen vecka; hundra flyttkartonger ska packas upp, hantverkare och IT-leverantörer sättas i arbete, medarbetare fås på bra humör, ett viktigt styrelsemöte förberedas. Det är dags för andra akten i denna hösts smågalna skådespel.

Underhållande feelgood.

Den s.k. Passagen i vårt nya kontor.
Längst ner skymtar Loungen, ett rum för samtal, avkoppling och kreativa tankar.

Innan frosten

Vi var på bio idag, T och jag, och såg franska Innan frosten. Mycket bra skådespeleri men när det gäller själva berättelsen var det något som gick mig helt förbi: temat. Vad handlade filmen om, egentligen? Jag avskyr när jag inte får ihop logiken i en historia och det fick jag inte nu trots att jag anser mig vara normalbegåvad. Samtidigt har jag svårt för övertydliga berättelser, sådana som skriver tittaren på näsan. Jag har inget emot att få fundera lite men det har jag gjort i flera timmar nu och jag förstår fortfarande inte vissa händelser i filmen. Betyget blir därför en förvirrad 3:a.