Bränt

Vi tog en långpromenad i våra berg igår. Våra brända berg. Inga andra ljud än vinden, inga andra dofter än den av sot och aska, inga andra färger än svart och brunt. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på hur här såg ut innan branden. Bilden nedan är tagen på samma ställe som den ovan ...

Inte mycket för Dexter att nosa på och spåra så han plockade pinnar istället. Brända pinnar. Men sotet fick honom att hosta och sedan kräktes han på golvet hemma. Bäst att vi inte kommer tillbaka hit på ett tag.

Bättre men inte bra

Feberfri men trött, slemhostig och dålig i magen. Än är jag inte helt återställd alltså. T är också trött men det hör till sviterna efter covid har jag förstått och inte mycket att göra åt. Ingen av oss har någon vidare aptit heller fast det ser jag inte som något större bekymmer – vi har reserver att ta av!

Värmen är över för denna gång men till skillnad från övriga medelhavskusten regnar det inte hos oss och kommer inte att göra det inom överskådlig tid. Vi ser och hör åskan över havet och bergen och jag hoppades att den skulle ta sig en sväng förbi oss också men icke.

Jag har satt upp en massa delmål för mitt skrivande och jobbar på så gott det går. Däremellan tar jag hand om F, corgin som jag är hundvakt åt tills på lördag. Roligare än så är det inte just nu.

Min tur att ha drabbats av covid

Jo då, strecken på bilden är svaga men de finns där - covid hittade även till mig. Jag har sovit större delen av dagen men har hållit till i gästhuset, på soffan, så att inte corgin F ska känna sig övergiven. Eftersom han inte gillar att gå ut när solen skiner (för varmt) blir det bara ultra korta kissrundor dagtid vilket jag orkar med. Däremot gör huvudvärken att jag inte klarar av att jobba. Tur att T är piggare nu och kan ta hand om Dexter som vanligt. Och så himla bra att vi investerade i AC i båda husen!

Nyvaccinerade

Man ökar på vaccinationstakten i Frankrike och nu kan även friska 55+ vaccinera sig. I praktiken är det dock svårt att hitta lediga tider (i vårt departement i alla fall) – såvida man inte, som T och jag, väljer Astra Zeneca-vaccinet som så många känner oro inför. Då får man komma in direkt. Första dosen är nu insprutad och i juli är det dags för den andra.

Eftersom vi ändå var i Perpignan passade vi på att köpa båtfärg och en borrhammare, det senare en nödvändighet när man som vi bor i stenhus. Nu är vi hemma igen, dricker te, äter det sista av citronkakan och väntar på eventuella biverkningar av vaccinet. Det har snart gått fem timmar sedan vi fick sprutan men än så länge känns allt som vanligt.

Ute regnar det och åskar så att huset vibrerar och Dexter morrar. Som tur är är han inte ett dugg åskrädd. En bra måndag på det hela taget. Nu ska jag korrekturläsa.

Dags för nya restriktioner igen

President Macron meddelade i kväll att restriktionerna som gäller för Paris, Lyon, Nice m.f. utökas från måndag till att gälla hela landet i fyra veckor. Det innebär att en del butiker måste stänga och att rörelsefriheten begränsas till det egna departementet. Dessutom stänger skolorna 3-4 veckor (då ingår 2 veckor påsklov). Och så fortsatt utegångsförbud kl 19-06.

Skillnaden mot för hur vi lever nu blir inte så stor för T och mig, vi är redan försiktiga. Det blir dock ingen aprilresa till pappa i Montpellier.

Utegångsförbud

Utegångsförbud råder sedan flera veckor tillbaka i Frankrike nattetid. Från kl 20 till kl 06 får man inte vara utanför hemmet, såvida man inte har godkänd anledning till det. Att rasta hunden är, turligt nog, en sådan anledning.

På lördag blir det tuffare  – utegångsförbudet utökas i hela landet till att under minst två veckor gälla från kl 18 till kl 06. Med andra ord måste alla butiker stänga tidigare än vanligt och människor som inte hinner hem från jobbet till dess måste fylla i ett sånt där förhatligt intyg. Annars kan det bli böter. Regeringen sa även att det inte går att utesluta en tredje konfinering. Allt beror på smittspridningen.

Jag tröstar mig med en bild som jag tog i går. Jag hoppas att det aldrig mer blir som i våras då vi under två månader var förbjudna att såväl promenera i bergen som vistas vid havet.

Idag

Den ena dagen är i stort sett den andra lik. Det enda som skiljer dem åt är vädret. Och vindens riktning. 

Så här enahanda kommer tillvaron att vara tills:

a) jag skrivit klart mitt råmanus

b) konfineringen är över

Men pandemin hindrar inte att det faktiskt är helgdag idag: Frankrike firar slutet av första världskriget. Jag hoppas att vi nästa år ska kunna fira slutet på pandemin. 

Kockan nio i morse.

Det blommar igen.

Från eftermiddagens hundpromenad.

Skitvirus

Sven Wollter dog idag 86 år gammal, i sviterna av Covid -19. Han smittades när han, efter flera veckors självvald isolering, åkte till Stockhom för att hälsa på familjen. Jag läste i tidningen för ett par veckor sedan att han var sjuk och tänkte att detta kommer aldrig att sluta väl. Jag kände inte Sven Wollter men jag blir ändå berörd. Jävla skitvirus.

På torsdag ska premiärministern hålla en presskonferens för att meddela hur fortsättning på vår konfinering blir. Tre alternativ finns: antingen fortsätter vi på samma sätt som nu i ett antal veckor till eller så mildras restriktionerna något eller så blir de strängare. Oavsett vilket fortsätter T och jag att vara försiktiga. Vi tvättar och spritar händerna, håller astånd och använder munskydd.

Det blev en ny confinement ...

... och den började vid midnatt. Jag hann åka till Jardiland igår och köpa perenner, orkidéer och hundgryn, hantverkarna fortsatte att jobba med köket och på kvällen åkte vi över till R och K och satt länge på deras terrass.

Skillnaden med confineringen den här gången är att skolorna är öppna och att alla som kan ska fortsätta arbeta. Även hantverkarna. Alltså kan de fortsätta med köket nästa vecka!

Underbar morgon, tomt hav.

Orkidéerna reades ut eftersom trädgårdsbutiken måste stänga.

Ost – jag skulle kunna leva på det.

Jul igen på Jardiland.

Dags att sitta i karantän igen?

Spekulationerna är igång – vad kommer president Macron att meddela ikväll klockan åtta när han talar till folket? Media lutar åt att det är dags för en reconfinering, dvs att sätta oss i karantän igen. Viruseländet sprids med eldens hastighet och tar allt större del av sjukhusens kapacitet. Inte mycket vi kan göra åt saken förutom att försöka hålla humöret uppe. Garder le moral som det heter på franska. Synd att hantverkarna förmodligen inte kommer att hinna fixa den fuktskadade köksväggen. Men jag har en plan ifall arbetet avstannar. Bära upp och ställa tillbaka de bortmonterade stommarna, diskbänken och vitvarorna. För även om vi inte kan använda köket får vi i alla fall tillbaka vårt vardagsrum. Och så får vi fortsätta att använda gästhusets kök. Det kunde faktiskt vara värre.

Normaltid i onormala tider

Nästa år är det sluttrixat med klockan. Då är det upp till de egna länderna att bestämma om man vill ha normal- eller sommartid året om. Jag hoppas att Frankrike väljer normaltid eftersom jag föredrar ljusa morgnar framför ljusa kvällar. Det är på morgonen när jag kliver upp som jag vill ha ljust, inte på kvällen när jag ska gå och lägga mig. Det är ändå becksvart klockan nio hela hösten och vintern här, även med sommartid.

Har man ett husdjur som behöver rastas, får man lov att vara ute trots utegångsförbudet. Det gäller dock att inte glömma fylla i och ta med sig det vanliga intyget – attestation. Numera kan man fylla i det digitalt, tack och lov.

Igår kväll var första kvällen med de nya restriktionerna, och fyra gendarmeriebilar och två polisbilar passerade Dexter och mig när vi var ute. Men ingen av bilarna stannade. Dessutom jagar tullpolisen migranter med ny intensitet, vi som bor nära gränsen märker det tydligt. Jag gissar att det delvis har med mordet på Samuel Paty att göra, skolläraren som halshöggs av en ung terrorist efter att ha visat bilder på Muhammedkarikatyrerna. Ett fruktansvärt dåd.

Tiderna är oroliga just nu. Fast det bryr sig inte naturen om. Solen har sin gång oavsett vad klockan säger, rosmarinen blommar och stararna låter som en hel orkester där de sitter på grannens lyftkran och skiter ur sig olivkärnor i stora lass.

Cerbère

Utegångsförbud

Efter ett par dygn då vi varit inbäddade i tjock dimma, är himlen blå igen. Härligt ljummet är det också, ca 18 grader varmt. Jag skriver på men hinner med annat också, till exempel en långlunch i Paulilles (eller LUS som jag lärt mig att det heter – Lunch Utan Slut) tillsammans med O och L som varit på reportageresa för bl.a. tidskriften Vagabond i departement Hérault. 

Viruseländet är inne på andra vågen och från i natt råder utegångsförbud mellan klockan 21 och 6 i stora delar av landet, bland annat i vårt departement, såvida man inte har synnerligen goda skäl att ge sig ut. Rastning av husdjur är ett sånt skäl. 

Regeringen gör vad den kan för att minska smittspridningen och vår egen prefekt har dessutom beordrat total nedstängning av barer, casino, spelhallar, diskotek, klubbar, simhallar och gym. Det är dessutom förbjudet med mässor och utställningar, och går man ut och äter får man inte vara fler än sex personer runt bordet. Men utomhusarenorna får dock hålla öppet.

Det är så många restriktioner och så många undantag att jag knappt orkar hålla reda på dem längre. T och jag fortsätter med vår stillsamma tillvaro och påverkas kanske inte så mycket, men det är ändå tråkigt när så mycket tvingas hålla stängt. Vi får hoppas att det får önskad effekt och att de oönskade inte blir för stora ... 

Julen drabbas däremot. Planerna på en stor släktjul hos min kusin läggs på is. Vi åker till pappa och Lisa istället, och firar vi fyra, lugnt och fint.

Ansiktsmask på

Vi har haft en blåsig vecka men idag mojnade det och havet fylldes av fritidsbåtar. Fast vår lilla Chipie blev kvar i hamnen eftersom vi hade ut- och incheckning idag vilket innebär att vi haft fullt upp hela dagen. Men sen eftermiddag satte jag mig på terrassen med ett glas vin och unnade mig att njuta en stund.

På måndag införs ansiktsmasktvång i alla butiker och banker, för att minska risken för en andra coronavåg. I spanska Katalonien råder frivilligt utegångsförbud vilket innebär att invånarna uppmanas att inte gå ut såvida det inte är absolut nödvändigt. Antalet covidsjuka ökar igen, därav paniken. Men att låsa in folk funkar inte i längden och jag är glad att man i Frankrike gör allt man kan för att undvika en ny confinement.

Nästa steg i avkarantäniseringen

Det går bra för Frankrike i kampen mot viruseländet. Antalet döda och allvarligt sjuka sjunker, och det tycks som om människorna respekterar säkerhetsreglerna. Alltså kan vi snart gå över till nästa steg i avkarantäniseringsprocessen, med början den 2 juni:

Alla departement grönklassas, med undantag av Parisregionen, departementen Guyana i Sydamerika och Mayotte i Indiska oceanen.

- Samtliga skolor öppnar. Gymnasieskolorna endast i grönklassade områden.

- Öppning av parker och kommunala trädgårdar.

- Tillåtet att röra sig fritt inom hela landet.

- Muséet och teatrar öppnar. Biografer får vänta tills den 22 juni.

- Restauranger och caféer i grönklassade områden öppnar igen. I övriga områden är det endast utomhusserveringarna som tillåts hålla öppet.

- De aktuella reserestriktionerna inom Europa gäller tills den 15 juni.

Ingen andra våg i sikte ännu alltså. Hoppas, hoppas att det håller i sig!

Jag firar de goda nyheterna med en köpt pionbukett!

Dagens post – ansiktsmasker

Dagens post från borgmästaren: ansiktsmasker. Kan maskintvättas 15 gånger i 60 grader.

På andra sidan gränsen, i Spanien, kommer det att från i morgon torsdag bli obligatoriskt med mask. För alla från 6 år och uppåt, som vistas bland folk eller på gatan där det inte går att hålla ett säkerhetsavstånd på 2 meter.
Lika strängt är det inte i Frankrike, och jag hoppas att det aldrig ska behöva bli det.

Hantverkaren som var hit idag för att kolla köket, tog bilder och försvann igen. Jag har tvättat gardinerna i vardagsrummet och fållat om dem. Inga fållband den här gången – de släpper i tvätten – utan jag använde min nya symaskin istället.

Rätt eller fel, det är frågan

Vad som är rätt och fel när det gäller olika länders sätt att hantera pandemin är jag inte tillräckligt insatt att uttala mig om. Kan bara berätta om hur det ser ut i vårt lilla hörn av Frankrike.

Att departementet Pyrénées Orientales där jag bor (482 000 invånare på en yta av 4 100 kvm) varit tämligen förskonad från covid-19 jämfört med övriga Frankrike visste jag. Men inte att vi just nu är minst drabbade i landet.
Hur kommer det sig att vi endast har 1,2 inlagda per 100.000 invånare (Nordöstra Frankrike har nästan 80 gånger så många)? När våra granndepartement och spanska Katalonien har det tuffare? Och när departementet är Frankrikes fattigaste, med en överrepresentation av äldre och riskgrupper?

Det har funnits flera kluster hos oss, särskilt i Perpignans utsatta kvarter. Att man fick stopp på smittspridningen beror så klart på karantänen men varför blev inte effekten densamma i resten av landet? Kanske därför att man gjorde annat också:

- Perpignan var först i landet med att införa utegångsförbud nattetid. Kl 20 varje kväll ljöd sirenerna för att påminna invånarna om att det var dags att gå in. Militärer och polis utrustad med tårgas patrullerade gatorna.

- Perpignan var också först med att öppna ett covidhotell där sjuka som inte behövde läggas in isolerades för att inte smitta övriga familjen.

- Inom loppet av några dagar öppnades 11 covidcentra över hela departementet för att minska belastningen på sjukhus, kliniker och akutmottagningar. Flera hundra sjukvårdsanställda mobiliserades för att bemanna dem. En fantastisk prestation.

- Prefekten för departementet kommunicerade kontinuerligt med medborgarna via sociala medier, och bjöd in experter, tjänstemän och poliser att chatta med invånarna och svara på frågor.

- Man stängde gränsen mot Spanien och stoppade tusentals säsongsarbetare från att komma in.

Allt det i kombination med det geografiska läget – departementet ligger inklämt mellan berg och hav – tror man är anledningen till den positiva statistiken. Och även om vi vet att viruset inte kommer att försvinna på länge, finns nu beredskap, kunskap och krismedvetenhet.

Le déconfinement/avkarantänisering verkar ha gått lugnt till. Jag har inte sett någon kindpussas eller ta i hand, och man håller avståndet. Att bära ansiktsmask när man åker kollektivt och för förskolepersonal och högstadieelever är obligatoriskt. Ett fåtal bär handskar. I helgen öppnar flera stränder (inte vår ännu) men det är förbjudet att sola och sitta still. Att bada, promenera, fiska, surfa och paddla däremot. Några hamnar har också öppnat (men inte vår). Och om allt går bra kommer restauranger och barer att öppna den 2 juni. Håll tummarna!

Dag 55

Sista confinement-dagen, i morgon släpps vi ut igen! Jag har bokat tid hos frissan till om två veckor, och trimning av Dexter i juni.
Hur det blir med stränderna vet vi inte ännu men jag hoppas att det blir tillåtet att bada och simma snart.
Båtklubben meddelar att beslut om iläggning av bryggorna tas på styrelsemötet den 29 maj, när man hunnit läsa in sig på de nya säkerhetsreglerna. Jag misstänker att vår lilla båt får tillbringa ytterligare en säsong i garaget ...
Men viktigast är att vi får komma ut, även om det är inom vårt eget departement eller inom en radie på 100 km hemifrån. Fast viktigare ändå faktiskt, är att endast nio sjuka i covid-19 är inlagda på sjukhuset i Perpignan, och att ingen av dem ligger på intensiven!

Slitna toppar och många nya vita hårstrån. Men jag gillar det vita!

Dag 54

Det är lördagseftermiddag och aperitiftimmen har slagit. T och jag sitter med varsitt glas vin. Inomhus eftersom det småduggar ute. Vi pratar om vad vi ser fram emot att göra efter 55 dagar i confinement/karantän och är rörande överens: Att köra upp till bergen och gå en halv mil med Dexter lös. Så att han äntligen får springa fritt. Och att göra det tillsammans. Utan att behöva titta på klockan eller hålla koll på avståndet eller oroa oss för att bli stoppade av polisen. Inga stora saker. Frihet bara ...

Kristina Lugn dog idag. Och Little Richard.

Dag 53

Som varje fredag går jag genom mina musiklistor. Uppdaterar. Letar ny musik att ladda ner och raderar låtar som jag tröttnat på. Jag har flera favoritartister och Passenger är en av dem. Fantastiska texter och sköna melodier. Men jag tycker om mycket annat också: soul, jazz, country ...
Jag lyssnar gärna på musik när jag skriver. För att komma i stämning och för att glömma bort omvärlden. Jag har hunnit skapa ett antal olika listor sedan jag skaffade Spotify för tio år sedan: 111 stycken närmare bestämt. De är The Soundtrack of my Writing.

Dag 52

Jag är en morgonmänniska. Älskar att möta en ny dag precis när den gryr. Därför är det jag som tar ut Dexter på den första av hans rundor. Ibland är det fortfarande gryning när vi går ut, ibland har solen redan stigit upp över horisonten. Den gör det mycket senare än i Sverige så här års, klockan halvsju, vilket passar mig bra.
Jag gillar kvällar också men framför allt gillar jag att gå och lägga mig. Att gå in i sovrummet och krypa upp i sängen med en bok.
Men än är det långt till kvällen och jag har en redigering som väntar.

Morgonens promenadutsikt.

Jag har alltid tyckt om blåa sovrum.