Räknar ord och är vårtrött

Jag räknar ord. Måste skriva minst ett visst antal varje dag för att hinna få ihop ett råmanus på ca 80.000 ord till juni. Att räkna ord gör uppgiften konkret och hjälper mig att fokusera. Jag försöker att hålla fast vid att skriva på förmiddagen och spara övriga sysslor till eftermiddagen. De gånger det inte funkar vet jag precis hur många ord jag måste antingen skriva i förväg eller i efterhand för att veckokvoten ska vara uppfylld. Låter det statiskt och tråkigt? Well, jag är övertygad om att allt skapande kräver någon form av planering, i alla fall om man har det som yrke.

Jag har varit ganska trött den senaste tiden och jag tror att det beror på våren. Orkade inte ta mig för någonting när jag var till lotten idag utan ville bara hem och sova. Mina "symptom" stämmer in på vårtrötthet. Dock är jag inte ett dugg nedstämd. Jag var aldrig vårtrött när vi bodde i Frankrike, förmodligen pga att kontrasten mellan vinter och vår inte var lika stor. Men jag vill minnas att jag var vårtrött innan vi flyttade dit. Det är ett övergående tillstånd så jag borde snart vara mitt vanliga energiska jag igen!

Vintergäcken tittar upp! Som jag väntat och längtat.

Metallringen runt min löklasagne är på väg att bli rostfärgad.

Jag hoppas att de två andra ringarna tar efter snart.

20.000 ord

Jag har haft mycket om mig och kring mig de senaste dagarna vilket påverkat mitt skrivande. Men manuset har växt med ytterligare 10.000 ord. Början brukar alltid gå rätt snabbt att skriva. Sedan kommer den långa uppförsbacken fram till mitten av berättelsen – där är jag nu. Vis av erfarenheten vet jag att bara mittpunkten (vid ca 40.000-45.000 ord) är passerad kommer det att gå snabbare att skriva igen. Antalet ord är ungefärligt och baserat på mina tidigare romaner. Sedan kan berättelsen bli såväl längre som kortare än vad jag först tänkte mig men det handlar inte om några enorma skillnader.

Hellre snö och minusgrader än ...

... plusgrader, regn och översvämningar som stackarna i Portugal och södra Spanien drabbats av.

 
Jag jobbar på med manuset. Vardag eller helg spelar ingen roll. Men har jag haft en dålig natt, dvs att jag inte sovit mer än 2-3 timmar, blir inte många sidor skrivna. Min hjärna klarar helt enkelt inte av att leverera, plus att jag brukar nicka till mitt i skrivandet. Kruxet sådana gånger är att om jag går och lägger mig för att vila, kommer jag att sova dåligt även följande natt. Men i natt sov jag mina sju timmar i ett svep vilket var en välsignelse.

Bilden på stugan är från i eftermiddags då vi tog en långpromenad med Dexter i Vallaskogen. 

Sov du lilla videung
än så är det vinter
än så sova björk och ljung
ros och hyacinter ...

10.000 ord

Ska man äta upp en elefant ska man göra det en bit i taget. Detsamma gäller om man ska skriva en roman, dvs en bit i taget. Därför sätter jag delmål när jag skriver manus. Ett sådant är att få ihop de första 10.000 orden. Det har jag gjort nu. Hurra för mig och Bodil!

Tusen ord om dagen?

Skriver jag tusen ord om dagen har jag ett första utkast klart om tre månader. Tusen ord om dagen för någon som skriver långsamt är mycket. Och med att skriva långsamt menar jag inte att jag är långsam på tangenterna för det är jag verkligen inte. Jag är supersnabb! Skriver med rätt fingersättning, dvs att varje finger ansvarar för en vertikel kolumn av tangenger (gick en skrivmaskinskurs för hundra år sedan) och jag tittar aldrig på tangentbordet när jag skriver, bara på skärmen. Däremot formulerar jag om varje mening flera gånger innan jag är nöjd.

Jag behöver egentligen inte stressa, ingen annan än jag själv sätter press på mig. Ute småsnöar det och termometern visar på några minusgrader. Dexter och jag har precis kommit in efter att ha varit ute en timme. Min hjärna är genomvädrad och jag ska börja skriva på det fjärde kapitlet. Tre hundra ord kvar innan jag uppnått dagens skrivmål!

Igång

Första meningen sitter och första kapitlet är skrivet. Nu är det bara resten kvar ...

Moodboard och första meningen

Så är jag då klar med synopsen, karaktärsbeskrivningarna och dramakurvan. Jag har även gjort en moodboard med bilder på hur jag tänker mig att Bodil och de andra romanfigurerna ser ut, på hennes bostad, hennes kläder osv. Jag vet inte allt om Bodil ännu men väldigt mycket. Det sista kommer att klarna under tiden jag skriver ner berättelsen. Alltså är det dags för startskottet: den viktiga första meningen. Utan den har jag svårt att komma vidare.

Vindarnas hus började med:
Dagen då Madeleine Le Gall inte återvände från sitt morgondopp började som vilken vanlig oktoberdag som helst.

Vingården mellan berg och hav:
Att bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, borde vara en present som fick till och med Mats att tappa hakan.

Jul i byn mellan berg och hav:
Decembersolen sken över instrumentbrädan när Nelly Mattson parkerade sin suv på gatan utanför Villa Camélia.

Många lögner små med:
Endast räven var vaken när Maja smög in på Agnes täppa med en plastpåse i handen.

En sång för Hedda:
Skrev människor fortfarande pappersbrev eller var det bara mejl och digitala meddelanden som gällde nu för tiden?

Gröna fingrar sökes:
I vanliga fall älskade Leyla sommarloven, vilket inte var detsamma som att hon ogillade att vara lärare.

Alla dessa hemligheter:
Egentligen var det tulpanlökar som Louise Sörenstam, född Granström, hade tänkt ägna sig åt att sätta ner i jorden denna vackra oktoberdag, inte sin make Konrad.

Croissants till frukost:
Brösten hade ömmat i flera dagar men Cecilia borde ha vetat bättre än att hoppas att en graviditet var orsaken.

Solviken:
Marie Lindsjö såg på klockan.

Hoppsan – jag upptäcker nu att berättelsen om Bodil är min TIONDE roman, inte min åttonde! I varje fall om man räknar in de två ljudböckerna om vingården och byn mellan berg och hav. Och det ska man ju, inte sant?

Fest och manusarbete

Vi var på födelsedagsfest hos vänner i Strängnäs i lördags. Temat var roliga hattar, vilket förklarar bilden. 😀. Dexter fick stanna hemma för en gångs skull. Inte hemma som ensam hemma så klart, utan hemma hos S & O. Det kändes ovant att åka någonstans utan honom men vännernas lilla pudel blir så rysligt arg och skällig när Dexter är med. Allt gick jättebra hos S & O, och barnbarnen var glada över att få rå om Dexter i nästan ett dygn. Dock vägrade han att gå några långa promenader utan ville tillbaka till huset pronto. Jag antar att han trodde att han skulle missa oss annars. Väl hemma i lägenheten igen sov han hela eftermiddagen.

Jag har börjat jobba med min nästa roman igen! Hade satt första oktober som startdatum men så dök olika tankar och idéer upp som jag var tvungen att rodda med. En del författare börjar med att skissa på en intrig men jag startar alltid med att först hitta en lämplig miljö och därefter skapa karaktärer. Mina berättelser är ju karaktärsdrivna och jag kan inte börja skriva innan jag fått persongalleriet på plats och lärt känna huvudpersonerna. Det är deras drömmar, mål, hemligheter och livslögner som sedan skapar konflikter och driver handlingen framåt, inte yttre händelser som i t.ex. spänningslitteraturen. Fokus ligger alltså på vem/vilka berättelsen handlar om, inte på vad som händer. Därmed inte sagt att man inte kan lägga till något slags spänningsmoment också men det får bli i ett senare skede i så fall.

Inget skrivande ännu

Det ombytliga vädret fortsätter och vi växlar mellan att ta långa promenader och att sitta inomhus och läsa eller titta på film och serier.

Jag borde skriva också men det går inte, inte förrän jag har en färdig idé att utgå ifrån.

Eller så här: Visst skulle jag kunna följa standardmallen för feelgood och sno ihop en berättelse men det skulle tråka ut mig. Jag vill skriva av lust och inte av tvång och jag vet att det tids nog kommer att lossna.

Att fila på en romanidé

Redan i höstas började jag fila på en romanidé. Att "fila" innebär att skriva ett flera sidor långt dokument där jag funderar kring handling, teman, persongalleri, miljöer osv. Sedan låter jag det hela vila några veckor för att se om jag fortfarande tycker om idén när jag öppnar dokumentet på nytt.
Det gjorde jag inte, inte den här gången.
Inte för att idén var dålig på något sätt utan för att jag inte känner för att skriva just den berättelsen just nu. Det kliar inte i fingrarna av att vilja sätta igång och det måste det göra. 

Genast jag lade denna idé åt sidan dök en ny upp och sedan en till. Två helt olika slags berättelser och jag tror att båda har potential att bli riktigt bra.

Jag har nu jobbat intenstivt i några dagar med den första idén och har i princip hela grundstoryn, tematiken och strukturen klar för mig. 
Återstår att utveckla den andra idén och sedan pitcha båda för min förläggare och se vad hon tycker.

Detta med att fila på en romanidé är något jag alltid gör. Det hjälper mig att fånga upp tankarna som studsar omkring i huvudet likt pingpongbollar. Men det är ett levande dokument jag arbetar med och det kommer att ändras många gånger innan manuset är klart. Så är det alltid och det är det arbetssätt som passar mig bäst: en salig blandning av struktur och spontana infall. 

Ljudbokssläpp!

Igår släpptes Vindarnas hus som ljudbok! Märkligt nog är jag mer nervös inför vad lyssnarna ska tycka än för läsarnas omdömen. Varför, kan man undra. Det är ju samma historia och Katarina Ewerlöf är en rutinerad och uppskattad inläsare. Men att ta till sig en berättelse visuellt är inte detsamma som att lyssna på den, särskilt som många inte lyssnar koncentrerat utan pysslar med annat samtidigt. Därför brukar man säga att det finns vissa regler som man som författare bör hålla sig till om man vill underlätta för lyssnaren. Till exempel:

- Färre antal karaktärer, många dialoger, enkelt språk och korta meningar,  kortare kapitel, högt tempo, färre detaljerade miljöbeskrivningar, rak kronologi och helst ett enda berättarperspektiv. 

Nu älskar jag att skriva dialoger så sådana finns det gott om i min bok. Men jag gillar även myllrande berättelser, långa meningar, längre kapitel samt miljöbeskrivningar. Vindarnas hus har dessutom fem olika berättarperspektiv och växlar mellan fyra tidslinjer. Den bryter alltså mot de flesta reglerna. Varför jag gjort på detta viset? Därför att berättelsen skulle ha blivit en helt annan annars.

Enligt de fina omdömen som boken hittills fått tycks läsarna inte har några problem att hänga med i svängarna. Kommer lyssnarna att göra det också?

Att baka surdegsbröd är ett bra sätt att skingra tankarna så det har jag gjort. 😋

Klar med storredigeringen!

En roman genomgår många faser innan den är klar för tryck. Först ska ett råmanus skrivas, läsas igenom och grovredigeras innan det skickas in till förläggaren. Därefter läser förläggaren berättelsen och återkommer med synpunkter. Arbetet som följer efter det kallar jag för storredigeringen och det är vad jag ägnat hösten åt att göra. Jag skrev för två veckor sedan att jag "bara" behövde läsa igenom manuset en sista gång innan jag var klar och det är precis vad jag gjort. Men inte bara. Jag har arbetat med texten också, med orden, rytmen och gestaltningen. Jag upptäckte övertydligheter som nu är borta.

Förläggaren har fått manuset i retur och under tiden som jag väntar på kommentarerna ska jag passa på att städa samt göra roliga saker med T. Åka på utflykter till exempel och äta lunch på trevliga ställen. Och så ska jag städa. 

Omskrivningar och ännu en fullmåne

Att redigera ett manus kan innebära allt från lite pet här och där till rejäla omskrivningar. Jag jobbar med det senare just nu.

I detta skede av manusarbetet funderar jag mycket på  val och drivkrafter. Väljer mina karaktärer utifrån det som är bäst för dem eller utifrån det de tror är deras bästa? Och vad händer om det som är bäst för dem står i konflikt med det som är bäst för en annan karaktär? Är det de vill detsamma som det de behöver och vilka blir konsekvenserna om så inte är fallet?

Ovanstående frågor är avgörande för själva intrigen för inget av det som sker i en berättelse gör det av en slump. Det ska alltid finnas en logik i att det blir som det blir.

I kapitlet jag redigerade i helgen upptäckte både jag och min karaktär att det vi trott var hennes fria vilja inte alls var det. Det blev en aha-upplevelse för oss båda men det ställde också till det för intrigen. Jag fick tänka länge och skriva om mycket men lyckades lösa upp alla knutarna till slut.

Nu är det måndag. Igen. Varken Dexter eller jag har hunnit vänja oss vid att sommartiden byttes tillbaka till normaltid igår natt, och det var bara vi, månen och stjärnorna uppe när vi tog dagens första promenad.

Bilden är från lördagens fina fullmåne och ljuspricken snett till vänster nedanför den är Jupiter. De står nära varandra just nu.

Trötter

Igår var en trött dag och jag klarade inte av hela mitt skrivbeting – det blev hälften. Trots att jag sov middag två timmar nickade jag ändå till över tangentbordet. Bokstavligen alltså. Det var bara att ge upp. 

Den där tröttheten känner jag igen från när jag tentapluggade i Uppsla och skulle läsa och memorera hundratals sidor. Jag läste, strök under och antecknade och plötsligt var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig och sova. Det är väl helt enkelt så att det tar på krafterna att använda huvudet. Mitt huvud i varje fall.

Bilden är från gårdagens hav.

Out of tune

Jag gillar att skriva en scen i taget och har svårt att gå vidare innan den sitter. Finns där en dialog börjar jag med den. Det som sägs är förstås viktigt men ännu viktigare är hur det sägs. Och så förstås det som inte sägs ... Sedan bygger jag vidare med inre tankar, rörelser och miljöer.

När jag läste igenom dialogen jag plitade ner igår kände jag att den skavde. Den var out of tune som man säger i musikvärlden. Sättet som en av karaktärerna uttryckte sig stämde inte med hens personlighet och jag fastnade. Så idag strök jag gårdagens arbete och skrev om tills jag lyckades få till precis rätt ton. Två steg framåt och ett tillbaka ...

Till någonting helt annat. Jag bor i baguettens förlovade land men äter inget annat bröd än mitt hembakade surdegsbröd. Visst är det ironiskt?

Bilden är från morgonens fröbröd bakat på en blandning av italienskt vetemjöl och fullkorns envete (en gammal vetesort med låg glutenhalt). Jag brukar rosta en skiva till frukost och äta den med smör och marmelad på. Så fantastiskt gott!

Ny scen

I natt slog det mig att jag behövde skriva en ny scen för att få till ett bra slut på Många lögner små. Nu är den inskriven och en ny version av manuset inskickad. Och medan jag ägnade förmiddagen åt att jobba,  kände jag hur mycket jag tycker om att skriva och berätta. Det jag ogillar är att stressa fram texten. Vilket ingen egentligen kräver att jag ska göra. Det ska jag komma ihåg när jag börjar skriva nästa berättelse. Det och att börja i tid.

Klar för den här gången

Råmanuset till Måneby 3 är färdigskrivet, grovredigerat och ivägskickat till förlaget. Hurra för mig!

Eftersom jag brukar skriva upp efter varje arbetsdag hur långt i processen jag kommit, vet jag att det tagit mig 111 dagar fördelade på 19 veckor att få  ner berättelsen om Maja och Solveig. För mig som skriver långsamt är det väldigt snabbt. Jag har även testat ett annat arbetssätt än tidigare och låtit berättelsen växa fram av sig själv. Det har varit roligt, spännande och stundtals ångestfyllt, och har krävt mycket mer redigering i efterhand än vanligt. Jag vet inte om det märks på resultatet, jag är liksom för hemmablind för att kunna avgöra det.

Under tiden som jag väntar på feedback från min förläggare ska jag passa på att städa bort julen, läsa böcker som andra skrivit, återgå till mina långa eftermiddagspromenader, fålla gardiner och försöka mig på att kakla upp ett stänkskydd i köket.

Vi får se hur mycket jag hinner med innan det är dags att återigen sätta tänderna i manuset. Än är det långt kvar till tryck ...

Går det bra?

Maken undrar om skrivandet går bra. Svaret är att ja, det gör det men det innebär inte att det går fort. Ska manuset hinna bli klart till nyår, gäller det att jag jobbar varje dag. Om det är helg eller vardag spelar ingen roll.

Från eftermiddagens promenad med Dexter.

Ett halvt manus på väg

För en stund sedan mejlade jag iväg ett grovmanus på första hälften av Måneby 3 till min förläggare. Man kan säga att min optimistiska tidsplan sket sig ordentligt. Vilket inte är detsamma som att jag tycker berättelsen är skit. Tvärtom gillar jag den riktigt mycket! Den tar bara längre tid att skriva än vad jag hade räknat med. Men att skriva en roman är som att baka bröd – det går inte att skynda på jäsningsprocessen.
Nu är det bara att hålla tummarna för att fru förläggare gillar vad jag åstadkommit hittills.

Skriver

Bloggtystnaden beror på att jag haft fullt upp. Men nu är jag klar med slutredigeringen av Vingården mellan berg och hav och kan koncentrera mig på Måneby 3. Jag har jobbat disciplinerat hela veckan vilket gett resultat. Det känns bra. Dessutom älskar jag min nya berättelse och människorna som befolkar den. Jag vet ännu inte allt som kommer att hända dem, utan låter historien växa fram allteftersom jag skriver. Intuitionen får styra den här gången. Men det är inte lika flummigt som det låter – jag har trots allt skaffat mig viss vana och erfarenhet.