Funderingar

Takarbetet är pausat tills det blir varmare väder.

Fredag igen och vintern har kommit på riktigt nu. Snökaos och timslånga köer på sina ställen i landet när såväl bilar som bussar och lastbilar halkar av vägarna eller blir stillastående. Samma visa varje år, trots massor av varningar innan. Men i Linköping är det lugnt och vi fick knappt någon snö alls. Däremot är det kallt. 5-6 °C enligt termometern men betydligt kallare när nordan ligger på. Dexter bryr sig dock inte så det är bara att ta på sig mammakorven, dvs dunkappan, och ge sig ut som vanligt. I onsdag kom min kära dotter, Isabelle och Vincent på mellis (jag hade bakat scones) och i morgon ska jag passa Hedda och Lova en stund på morgonen. Jag borde skriva men kommer inte igång och jag funderar på varför. Det råder ingen idétorka, tvärtom, och jag lider inte av skrivkramp. Så vad är det som händer, eller snarare inte händer? 

Detta och mycket annat avhandlades i onsdagskväl när vårt lilla författargäng gick ut och åt middag tillsammans. Att bo i samma stad som Åsa Liabäck, Camilla Thelander Eng och Annelie Sylvan (samtliga utgivna på Norstedts/Printz) är fantastiskt. Inspirerande också. Jag tror att jag helt enkelt måste komma underfund med vad för slags roman jag vill skriva. Ska jag fortsätta i samma stil som Vindarnas hus eller ska jag gå tillbaka till att skriva traditionell feelgood? Deckargenren kommer jag aldrig att ge mig in på, så mycket vet jag i alla fall. Men kanske spänning av något slag? Jag får fundera vidare. Inget brådskar egentligen. Jag har ingen deadline som väntar, inget avtal som kräver något av mig, utan är fri att skriva precis vad jag vill. Under tiden som jag funderar vidare ska jag passa på att beta av min läshög.

Camilla och Annelie

Åsa och jag (som var lite trött pga sovit dåligt natten innan)

Cogito, ergo sum

Min kloka vän, författaren Eva Swedenmark, frågar sig i ett facebookinlägg varför hon alltid lever med andan i halsen och med en känsla av att inte hinna med, trots att hon har all tid i världen att ägna sig åt det som för henne är viktigast: familjen och böckerna. Är det en läggningsfråga eller är det livet som präglat henne, undrar hon.
En intressant fundering särskilt som jag inte alls uppfattar Eva som någon som stressar runt, tvärtom.

Jag tror att svaret är en kombination av båda. Själv har jag gått från att vara prestationsprinsessa till att knappt vilja prestera alls. Förändringen skedde gradvis men jag vet exakt när min strävan efter att hela tiden göra ersattes av en längtan efter att få vara: när mamma dog. Men jag märker också hur lätt jag har att falla tillbaka i gamla hjulspår, och tänka att om jag gör så finns jag (för att parafrasera Descartes).

Vi lever i en tid och i en värld med så oerhört många möjligheter. Från tidig ålder matas vi med att vi kan bli och göra vad vi vill. Och eftersom vår kultur premierar att göra framför att vara, jagar vi vidare. Vi förvandlas till bekräftelsesökande prestationsprinsessor (och kanske prinsar). Vi vill ha allt och kan inte/vågar inte säga nej till något. Mål ska sättas och drömmar uppfyllas. Ty livet är ett smörgåsbord och alla rätter måste provsmakas innan man dör! Inte konstigt att många till slut inte orkar.

Som sagt, sån var också jag en gång. Men hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag tagit det lugnare. Det hade kanske lett till att mitt liv sett helt annorlunda ut men annorlunda behöver inte betyda sämre.

Mandelträd och svalor

När vi åkte till Argeles för att veckohandla i förmiddags, upptäckte jag att de första mandelträden slagit ut. Och när vi var ute och gick senare på dagen såg vi svalor. Våren är ännu tidigare än i fjol. Härligt men också oroväckande, särskilt med tanke på de förfärliga bränderna i Australien. Enligt dottern som jag skypade med idag har inte heller Linköping någon riktig vinter. Klimaten är ur led. Eller om det är vädret. Oavsett vilket är det tveklöst så att vårt klot har blivit varmare.

Mat för en vecka. Kiwin är fransk!

Växer min hjärna?

57 år och jag känner mig inte en dag äldre än igår. Men lite stelare i lederna än för tio år sedan. Jag märker det på morgnarna när jag kliver upp men det går över efter en stund.

Jag lyssnade på Anders Hansens sommarprat häromkvällen där han, precis som i sin bok Hjärnstark, lyfter fram betydelsen av fysisk aktivitet för att få knoppen att må bra. Rent evolutionsmässigt tror hjärnan att vi fortfarande vandrar omkring på savannen som jägare och samlare. Vi är inte gjorda för ett stillasittande och stressigt liv utan möjlighet att fly eller kämpa. Vi behöver fortfarande röra på oss, sova ordentligt och ha nära och kära för att må bra.

60-åringarna som tränat sig till bättre flås, fick bättre resultat på både minnes-, besluts- och kreativitetstester. Promenaderna hade gjort hjärnans kopplingsmönster bättre, inte minst mellan pannlob och tinninglob vilket är ett område som påverkas allra mest när vi åldras. Tester visade att försökspersonernas förmåga att ta initiativ, planera framåt och koncentrera sig, ökat. 

Hjärnan är mer föränderlig långt upp i åren än forskarna tidigare trott. Efter ett år hade de som bara stretchat regelbundet minskat sin volym i hjärnans minnescentrum med 1,4 procent, vilket är förväntat vid normalt åldrande. Men hos dem som hade promenerat hade samma område i hjärnan vuxit sig 2 procent större.

Med tanke på alla våra promenader kommer min hjärna att snart ha vuxit sig ut ur huvudet! 

Veckan som gick och klimakteriet

Man kan ju tro att jag tog slut efter Canigoubestigningen, att det är därför som jag inte bloggat sedan dess. Fel. Jag har varit upptagen, bl.a. med att skriva. Ändå ligger jag efter veckokvoten vilket, även om jag brukar jobba igen förlorad tid, stressar mig en aning. Men jag har även ägnat mig åt annat, såsom en efterlängtad långlunch med vänner på Les Clos de Paulilles. Och åt att städa och förbereda inför ankomsten av nya hyresgäster. Samt att jag sovit jättedåligt och varit trött.

Även nästa vecka är sönderhackad så nu gäller det att ha disciplin. Men jag sov som en stock i natt, hela natten, och känner mig piggare igen.

Apropå sova dåligt kan det delvis bero på den så kallade övergångsåldern. Jag har konsekvent vägrat att äta hormoner, och istället jobbat med att, om än inte gilla, så åtminstone acceptera läget och tänka att det går över så småningom. Där är jag nu. Vallningarna, vilket varit det jobbigaste med hela klimakteriet, har avtagit markant. Humöret är jämnare igen och sömnen mycket bättre. Jag hoppas att det fortsätter så. För jag vill verkligen inte äta hormoner, skräms av de långsiktiga biverkningarna. 

En läkare jag gick till för ett par år sedan tyckte att jag var fånig. Klart jag skulle äta östrogen och slippa besvären. Varför må dåligt i onödan? sa hon.

Jag tackade ändå bestämt nej.

När jag läser vad DN-journalistern och författaren Karin Bojs skriver idag, om att dessa hormonpreparat lett till 1 miljon bröstcancerfall i västvärlden under de senaste 30 åren, blir jag än mer övertygad om att mitt beslut är rätt. För mig, ska det påpekas. För jag vet många andra kvinnor som fått sina liv tillbaka tack vare hormonpreparaten.

Det ska fan vara kvinna.

Hur tänkte naturen när den uppfann klimakteriebesvär?

Svårt att hindra utvecklingen

Kustremsan mellan Banyuls och Cerbère (6,5 km) där vi bor är klassad som naturreservat, réserve naturelle, och omfattar såväl land som hav. Området lockar inga jetsetare utan snarare älskare av frisk luft, kristallklart vatten med levande bottnar samt vacker och orörd natur. Hit kommer man för att njuta av omgivningarna, god mat och goda viner, och för att vandra, bada och stressa av.

Byborna säger att det vore en mardröm om området förvandlades till franska rivieran. Det tycker jag också. Samtidigt är turismen en viktig inkomstkälla i en trakt med låg medelinkomst och dåligt med arbetstillfällen.

"Man ska komma hit av rätt anledning", som en butiksägare sa till mig. 

Att kustvägen är kurvig tyckte han var bra eftersom det hade en avskräckande effekt. Samma sak med la Tramontane, vinden som sägs göra folk galna (men som man faktiskt vänjer sig vid, precis som vid de kurviga vägarna). "Mardrömmen", sa han, "vore om lågprisflygen hittade till flygplatsen i Perpignan. Det ska krävas lite tid att ta sig hit, det håller undan horderna."
Tiden har stått stilla länge i vår lilla del av världen men när jag ser alla byggprojekt som planeras undrar jag om den inte börjat röra på sig.

Hav

Den 7 oktober körde ett färjefartyg rakt in i sidan på ett kontainerfartyg utanför Korsika. Resultatet blev en omfattande oljeläcka som nu, flera veckor senare, förorenar traktens stränder i form av små oljeklumpar.  Detta berättade en av dem som städar upp eländet. Naturen är fantastisk på att återhämta sig men en dag kommer den att få nog.

För ett år sedan fick jag nog

Igår var det ett år sedan jag sa upp mig från min chefstjänst för att satsa på mitt skrivande. Eftersom det dröjde till mitten av april innan jag mönstrade av, hade jag gott om tid att ångra mig men inte en enda gång var jag frestad att kliva tillbaka in i ekorrhjulet.

Först nu inser jag till fullo hur less och desillusionerad jag var. Hur mycket jag längtade efter ett annat slags liv, ett där jag ägde min egen tid och slapp dränerande energitjuvar. Det var alltså inte ett nytt jobb eller lugn och ro jag suktade efter utan frihet. Att förändringen i slutändan blev så stor som den blev var inget jag hade planerat men jag är tacksam att livet gav mig en spark i baken.

Ett nytt land, en ny tillvaro, innebär nya utmaningar. Allt är inte lätt alla gånger men förutom barnen och vännerna saknar jag absolut ingenting av mitt gamla liv, inte ens lönen.

Jag skriver, jag andas, jag är glad.

Var är hemma?

Farfar sa ofta att Medelhavet var mitt hav, eftersom jag föddes i Nice. Jag antar att det var hans sätt att påminna mig om att jag inte skulle glömma mina rötter.
Just detta med rötter har jag funderat mycket på. Vilka är de och vilken är deras mylla? Kan man ha rötter på flera ställen?

Hälsingland var mammas mylla, Nice var pappas. Mamma återvände som medelålders till sina rötter, pappa gjorde det inte. När han fyllde åttio förra året valde han att ha kalaset i Auvergne där han bodde som tonåring. Först då insåg jag att det var där han kände sig hemma trots att han aldrig bott där som vuxen. 

Knepigt detta med tillhörighet, många känslor på en och samma gång … 

När jag vaknade av soluppgången i morse och hörde havet, fåglarna och grannbarnen som var på väg till skolan uppfylldes jag av en stark känsla av att ha kommit hem. Senare, när vi gick i bergen och jag stannade till för att njuta av utsikten, kände jag mig också hemma. Fast det gjorde jag ju på Vätö och i Norrtälje också. Onekligen förvirrande. 

Å andra sidan – vad spelar det för roll? Viktigast är att jag trivs, oavsett var jag bor.

Soluppgången förflyttar sig alltmer åt höger. Kommer jag att se den från huset även i december?

Om en vecka sitter vi i bilen ...

... på väg ner till färjan i Trelleborg. Jag har börjat att skriva listor istället för att försöka hålla i huvudet allt som ska göras och packas till dess. Kanske kan det få mig att sova bättre. Jag läser i tidningen om farorna med dålig sömn men orkar inte bekymra mig. Bara att avvakta tills hormonerna lugnat sig, tänker jag. Det finns så mycket annat att oroa sig över. Men det finns ännu mer att glädja sig åt och vara tacksam för.
Detta var dagens filosofiska inlägg, denna annandag midsommar. Nu återgår jag till mitt manus. Jag har fem dagar på mig att skissa klart berättelsen. Kämpa, Annika. Kämpa.

Vad göra med en massa frihet?

"Men vad ska T göra hela dagarna när ni flyttar till Frankrike?"

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan den senaste tiden och det slår mig hur otroligt inriktat på prestation vårt samhälle är. Det måste "göras" hela tiden. Inte många ifrågasätter att jag lämnade en trygg anställning för att bli författare på heltid, det är ett val som de flesta förstår (och avundas) eftersom jag, faktiskt, fortsätter att arbeta.

Men T? Vad ska han ägna hela dagarna åt? Kommer han inte att få ... tråkigt? Ja, jösses – finns det något värre än att ha tråkigt? (Sa hon ironiskt.)

Min naturliga motfråga blir: "Vad skulle du själv ägna din tid åt i motsvarande situation?"

Och här blir det ofta tyst. Väldigt tyst. För vad göra med friheten om man inte samtidigt har en massa pengar att lägga på nöjen, resor och diverse konsumtion?

Det tycker jag är en fråga som vi alla behöver ställa oss ibland.

Tre veckor kvar av vårt gamla liv?

Det är inte ofta jag åker in till Stockholm nu för tiden men just den här veckan har jag dels varit på Jenny Fagerlunds bokrelease, dels träffat författarvännerna Eva och Anne-Lie. Och i morgon är det dags igen – cocktail hos vänner. Det är helt enkelt den här tiden på året och jag ser hur juni försvinner i en rasande fart.
Om bara lite drygt tre veckor packar vi bilen och drar iväg till Cerbère och till något som kan bli ett helt nytt liv, ett liv vi egentligen hade tänkt oss om fem år eller så. Hur det blir beror på om vi får lägenheten såld eller inte. Får vi det (bostadsmarknaden är ju lite osäker just nu) avvecklar jag min enskilda firma. Vi har då inget som binder oss till Sverige längre och kan flytta till Cerbère och skriva oss där.

Det händer att jag vaknar mitt i natten och undrar vad sjutton vi håller på med. Inte kan man väl bara kasta loss på det här viset? Sälja allt och emigrera? Är inte det väldigt ... oansvarigt? Det är ju att jobba och samla poäng till pensionen som gäller. Vad ska hända med det orangea kuvertet? Och vad ska barnen säga?
Men ännu oftare vaknar jag och tänker: varför inte? Ett skuldfritt liv (studielånet, huset och bilen är betalda) med större frihet, mindre stress och varmare klimat kan väl inte vara fel. Med lägre inkomster i och för sig men som kompenseras av lägre utgifter och mindre konsumtion.
Barnen då? Jo, de hejar faktiskt på. Säger att vi har bara ett liv.

Pular omkring

Jag fick frågan nyss om jag landat i mitt nya liv, om jag trivdes med det. Och visst trivs jag men samtidigt känns det mer som att jag har semester. Förmodligen bidrar det fantastiska vädret till det, och att det faktiskt bara är 2,5 vecka sedan jag checkade ut från jobbet för gott – var ju standby under hela april. Men jag är inte rastlös såsom jag trodde jag skulle bli, utan tvärtom kolugn. Trött däremot. Precis som man ofta är i början av en lång ledighet. Jag har ingen större lust att aktivera mig, vill mest pula omkring. Skriva och läsa. Rensa hjärnan. Så då gör jag det.

Precis som igår började jag dagen med en långpromenad, dryga 7 km i rask takt. När jag gick förbi fiket vid ån, Atmajala, och såg att det höll på att öppna, köpte jag ett par kulor Gute glass (så himla gott!) och satte mig i solen. Språkade en stund med caféägaren. Om yogaresor och att längta efter ett annat slags liv än det vanliga, inrutade. Och om att våga bryta upp.

Längtan efter frihet

Igår bjöd min favoritkontroller Carin mig på en helkväll i hennes sällskap. Först middag och sedan en fantastisk konsert på Berwaldhallen: Chelsea Hotel: Popmusikens legendariska fristad.
Carin är precis hemkommen från en tre månader lång resa i Asien tillsammans med sambo och liten dotter, och helkvällen var för att fira att vi båda gått vidare i våra yrkesliv.
Det som är spännande med Carin och hennes familj är att de prioriterar upplevelser och frihet framför det sedvanliga ekorrhjulet och villa, Volvo, vovve. En inställning som görs möjlig tack vare att både hon och sambon periodvis kan jobba på distans.

Carin och jag tillhör en privilegierad skara, vi inser det. För de allra allra flesta är friheten att jobba nästan varifrån man vill, en omöjlig dröm. Det som däremot är fullt möjligt för många arbetsgivare är att bevilja en anställd som vill testa ett nytt yrke eller se sig om i världen tjänstledigt några månader. Se det som en investering i humankapitalet. Lite besvärligt blir det förstås för arbetsgivaren att omgruppera trupperna men min erfarenhet är att det alltid lönar sig på sikt. Ingen mår bra av att fjättras fast.

Ljudboken – hot eller möjlighet?

DN har en intressant artikelserie om konsekvenserna av ljudbokens frammarsch. Även om serien är nyanserad, slås jag av att hur lätt det är att hamna i den tröttsamma diskussionen om fin- och fullitteratur. Jag har alltid trott på mångfald. Först när vi har mycket att välja på kan vi utvecklas. Testa nytt. Smaken är ju föränderlig. Men som alltid vid paradigmskiften – vilket hela den digitala utvecklingen inom litteraturen är – uppstår oro.

I artikelserien får ett flertal olika representanter för denna bransch, som numera är min på heltid (har ni hört det förut?), uttala sig. Det mesta som sägs är klokt. Men så studsar jag till. Menar Aase Berg verkligen det hon säger eller vill hon provocera bara? Jag hoppas på det senare.

"Aase Berg:
– Eftersom litteraturen styr mer och mer mot slapp konsumtion av barnlitteratur för vuxna, alltså deckare och romantik, så förvånar det mig inte att även själva formen infantiliseras. Det är vuxna som längtar tillbaka till de mysiga och harmlösa godnattsagorna. Men jag tror inte ett ögonblick att alla läsare vill bli idioter, så de förlag som ger ut intelligent litteratur kommer att vinna i längden."

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. 

Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening i vår färd – 

men det är vägen, som är mödan värd. 

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast. 

På ställen, där man sover blott en gång, 

blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. 

Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Slutet gott, allting gott

Autosvar till mejlboxen är påkopplat, mitt jobbnummer frånkopplat, mina kreditkort uppsagda. Förmiddagen har ägnats åt att bringa ordning i datorns många dokumentmappar. Vad kan slängas, vad bör sparas, vad måste skickas vidare ... Ett bra sätt att rekapitulera elva år som chef för Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm.

Jag hoppas att jag lyckats göra skillnad, att jag bidragit till att utveckla organisationen. Att jag skulle bli kvar så länge trodde jag helt ärligt aldrig. Fem år. Högst.

Jag har lärt mig mycket och jag har lärt känna många fina människor. Men jag har även råkat på mindre trevliga personer. Sådana som svikit, som baktalat såväl mig som kollegor, som tagit ut sin bitterhet på andra och som helt saknat självinsikt. Men det är inte dem jag kommer att minnas utan alla andra. De med stora hjärtan, de som utan att göra mycket väsen av sig, varje dag bidrar till att deltagarna ska utvecklas och få det bättre. Jag har haft en fantastisk ledningsgrupp som alltid stöttat och engagerat sig och fått det att kännas mindre ensamt på toppen.

Sammantaget har det varit elva lärorika år som jag inte vill vara utan. Tack SV och lycka till! Folkbildning är viktigt och ni behövs.

När jag inte längre har tusen ögon på mig

Detta med att försöka plocka ut semester den här veckan istället för att jobba går väl si så där. Det är precis därför som jag i oktober sa upp mig; för att kunna koncentrera mig på skrivandet.

Så länge som jag har en arbetsgivare som ger mig en lön varje månad för att jag ska utföra vissa saker (som att leda en organisation med fyrtiotalet tillsvidareanställda och ett par hundra objektanställda till exempel), är det där som mitt fokus ska ligga – och ligger.
Alltid, även när jag är ledig.
För en chef och ledare är aldrig helt och hållet ledig, hon kan aldrig frånsäga sig ansvaret bara för att hon har semester. Hon har nämligen ingen chef som hon kan ringa till när problem uppstår på arbetsplatsen ...
That's the name of the game och inget jag ifrågasätter eller beklagar mig över. Jag bara konstaterar faktum.

Flera gånger sedan det blev känt att jag ska sluta har jag fått frågan om jag inte kommer att sakna arbetskamrater. Men jag har ju inga arbetskamrater. Inte på det sättet. Jag har en styrelse som jag rapporterar till, chefskollegor runt om i landet som jag träffar några gånger per år på olika konferenser och så har jag medarbetare.
Som chef och ledare måste jag hela tiden tänka på vad jag säger, vad jag gör och vad jag utstrålar. Fikar jag för ofta med samma medarbetare eller går ut på lunch med samma människor, kommenteras det. Jag måste vara rättvis (ibland in absurdum), ingen ska favoriseras, alla ska få lika mycket uppmärksamhet. Det är sällan som jag slappnar av helt och hållet, jag är min roll.

Det ska bli oerhört spännande att se hur det kommer att påverka mig att inte ha det ansvaret och så många ögon på mig längre. Jag gissar på en kombination av frihetskänsla och rastlöshet. För jag är ingen introvert person, jag får energi av att umgås med andra. Det är alltså inte att slippa folk som jag vill. Tänk om jag blir uttråkad till döds av att bara sitta hemma och skriva?

T skrattar gott när jag vädrar min oro. Det som kommer att hända, enligt honom, är att jag riktar min energi mot andra saker. Förmodligen har han rätt. Jag har redan tackat ja till att sitta i styrelsen för vår bostadsrättsförening, köar för en hund, anmält mig till en bokcirkel, frågat motettkören i Norrtälje om de behöver en andra sopran samt blivit tillfrågad att engagera mig i den lokala Rotaryklubben. Det senare var jag tvungen att googla upp, trodde att Rotary var ett hemligt sällskap med märkliga riter. Så var det inte riktigt, utan Rotary är en organisation för samhällsengagerade personer med olika yrkesbakgrund, kön, ålder, religion och etnisk tillhörighet, som gör humanitära insatser och arbetar för att främja samförstånd, goodwill och fred i världen.
Där ser man.

Och förutom romaner kommer jag att skriva oerhört långa blogginlägg hela tiden ...

Nyårskrönika 2017

They always say time changes things, but you actually have to change them yourself – Andy Warhol

Ännu ett år närmar sig sitt slut. Vad tar jag med mig in i nästa, vad lärde jag mig? Kanske att lyssna inåt och våga följa min inre övertygelse istället för att göra det som förväntas av mig.

Flera folkkära skådespelare lämnade oss 2017: Michael Nyqvist, Rikard Wolff, Gösta Ekman, Björn Granath, Stig Grybe, Janne ”Loffe” Carlsson, Lars-Erik Berenett och Monica Nordquist.
Så även flera författare och journalister: Torgny Lindgren, Ulf Stark, Börge Hellström, Rosa Taikon, Bo Holmström, Zaida Catalán, John Chrispinsson och Magdalena Ribbing.
Och så musikern Sven-Erik Magnusson, medieprofilen Annie Wegelius, professorn och folkbildaren Hans Rosling och allas vår Hasse Alfredson.

Bland andra.

Privat har året präglats av fem saker: redigeringen av Gröna fingrar sökes, en stor omorganisation på jobbet, bygget av vårt franska hus, ännu en flytt och att jag sa upp mig för att från april nästa år kunna ägna mig åt mitt skrivande på heltid.

Januari

Jag börjar det nya året med att skriva klart råmanuset till det som ska bli Gröna fingrar sökes och skickar in det till förlaget. En månad som i övrigt präglas av väntan. Väntan på att få besked om jag är sjuk eller inte, på att få feedback på mitt manus och offerter på husbygget i Cerbère. Jag tänker mycket på identitet, på var jag hör hemma någonstans. På vad jag vill med livet.

Februari

Vårt franska husbygge tar form allt mer. Jag får massor av positiv feedback på mitt nya manus från förlaget och firar. Tanken på att gå över till att bli författare på heltid börjar gro. Vågar jag?

Mars

Husbygge på distans och redigering. Terrorattack i London. Jag bestämmer mig för att bli av med några trivselkilon, skaffar appen Lifesum och lägger om kosten. Vi är mycket på Vätö. Och så jobb, jobb, jobb. I ett inlägg skriver jag: "att ha två jobb sliter och det kan vara så att jag närmar mig ett vägskäl. Jag har stått vid ett antal sådana i mitt liv och känner igen känslan: en bubblande blandning av iver och ängslan. Frågan denna gång är: Hur vill jag att fortsättningen på mitt yrkesliv ska se ut?"

April

Påsken tillbringas i Cerbère, i vårt eget lilla hus. En helt fantastisk känsla! Jag blir klar med ännu en redigeringsomgång. Vi säljer vår lägenhet. Stockholm drabbas av en terrorattack och fem människor mister livet. Terrorattack i St Petersburg, 14 människor dödas. Terrorattack i Paris, en polis dödas.

Maj

Våren kommer till Norrtälje, kall och sen. Emmanuel Macron blir Frankrikes nya president, jag väntar på att få manuset i retur från förlaget. Vi trivs i Norrtälje och längtar inte tillbaka till Stockholm. Husbygget i Frankrike fortskrider, precis som bygget av vår nya Norrtäljelägenhet. En terrorattack i Manchester dödar 22 personer.

Juni

Manuset döps till Gröna fingrar sökes, vi hänger mycket på Vätö, får nycklarna till vår nya lägenhet, planerar flytten och åker till Frankrike för att fira pappas 80-års dag och ha semester.

Juli

Frankrikesommar med barnen och släkten och jag njuter av varje dag. Längtar inte alls hem till Sverige. Men hem åker vi ändå, och flyttar in i vår nya lägenhet där vi stortrivs från dag 1.

Augusti

Jag inreder vårt nya hem och redigerar. Tillbaka på jobbet drunknar jag i olika arbetsuppgifter. Jag når min målvikt och byter frisyr. Terrorråd i Barcelona, 13 personer dödas.

September

Lägenhetsfix, avslagen bokmässa, jobb, jobb, jobb. Jag fortsätter att fundera över vad jag vill med resten av mitt liv. Manusgenomgång med redaktören och jag är peppad till tusen.

Oktober

Vi åker till Cerbère och får en underbar höstvecka. Redigerar. Gröna fingrar sökes får ett omslag. Jag går en teve- och ljudboksseriekurs. Min dotter fyller 30. Jag säger upp mig från jobbet för att från den 1 april 2018 bli författare på heltid. Måste först bli klar med omorganisationen jag jobbat med så länge innan jag kliver av ekorrhjulet. Bokar en påskresa till Cerbère. Bestämmer mig för att sälja Vätö nästa år för att få ner kostnaderna och kunna bygga färdigt i Cerbère. Terrorattack på Manhattan som dödar 8 personer. En galning skjuter ihjäl 58 människor i Las Vegas.

November

En regnig höst, massor av svamp men jag hinner inte annat än att jobba och redigera. Helgerna tillbringas hemma istället för på Vätö. Vi trivs så bra i vår lägenhet och i Norrtälje, och det bara regnar ändå. Eller så är det mitt sätt att hantera den kommande separationen från en mycket älskad stuga. Svärmor bryter lårbenshalsen.

December

Jag redigerar och korrekturläser Gröna fingrar sökes in i det sista. Lämnar ifrån mig slutkorren den 18 december. På jobbet upptas min tid av medarbetarsamtal och fackliga förhandlingar. Inte en enda helg tillbringas på Vätö. Vädret fortsätter att vara dåligt. Det blir äntligen officiellt att jag sagt upp mig och jag tänker alltmer på hur mitt nya liv ska bli. Dottern råkar ut för en singelolycka. Bilen blir skrot men gudskelov klarar hon sig utan fysiska men. Vi firar en fin jul i Linköping tillsammans med barnen.

Jag andas ut och ser framtiden an med tillförsikt.

Dags att byta liv!

Mammas död för snart två år sedan väckte många tankar. Vad ville jag med resten av mitt eget liv? Vad gjorde mig glad och fick mig att bubbla? Vad längtade jag efter, vad drömde jag om?
Spännande men också knepiga existensiella frågor som blev än mer aktuella när jag för snart ett år sedan genomgick en cancerutredning (som tack och lov slutade lyckligt även om jag fortsätter att vara under observation).

Direkt efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för att plugga på Kulturvetarlinjen. Tre år och en fil kand senare började jag jobba. Min första anställning var ett vikariat som informationsassistent på Högskolan i Gävle/Sandviken (som det hette då). Sedan dess, i 33 år, har jag varje månad haft en lön som tickat in, förutom ett par år med föräldrapenning. Arbetsgivarna har kommit och gått men lönen bestått.
33 år. Det är lång tid det och man skulle kunna tro att jag är lastgammal. Men jag är bara 55 år, fortfarande full av energi och idéer och dessutom med en rejäl säck erfarenhet som bonus. Jag skulle alltså utan problem kunna fortsätta som anställd i ytterligare tio-tolv år och ägna mig åt skrivandet på min fritid. Precis som nu. Slitsamt men fullt möjligt. Fast ... Är det ett framtidsscenario som gör att hjärtat tar ett litet glädjeskutt?
Nej.
Det är ett framtidsscenario som släcker lågan inombords ... Att hoppa av ekorrhjulet och blir författare på heltid däremot – där har vi ett scenario som får det att bubbla! Galna drömmar förstås men vad sjutton, man måste vara lite galen ibland. Och om inte nu, så när?

Beskedet jag gav min styrelse i oktober redan är nu officiellt – jag har sagt upp mig och går från att vara anställd till att bli egen företagare!
Det får förstås konsekvenser – när intäkterna minskar måste även kostnaderna göra det. Men vi (för T är givetvis med på noterna, han är mitt stora stöd i detta) är inte oroliga, vi är väldigt duktiga på att anpassa oss till nya förutsättningar.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge, skrev gamle von Heidenstam. Den 1 april, på självaste påskdagen, spänner jag bågen. En helt perfekt dag att börja ett nytt liv om ni frågar mig. Och skulle strängen brista får jag väl byta ut den mot en ny.