Vi, helikoptermammor!

Jag messar mina barn och frågar om de kommit ihåg sin fars födelsedag. Det är sånt jag fortfarande gör trots att de båda passerat tjugostrecket. Från en curlingmamma (hönsmamma brukar mamsen kalla mig för) har jag utvecklats till en helikoptermorsa. Det är tur att barnen bor en bit bort annars skulle jag nog vara värre. Jag försöker hålla mig men till slut går det inte längre. Jag måste ringa och kolla om de ätit ordentligt, om de pluggat till sina tentor, om de är friska, om de har kul, om de trivs med livet. Ibland får jag deras inlämningsuppgifter att läsa igenom och kommentera. Så sitter jag där på kvällen framför datorn med grus i ögonen men är ändå glad att jag fortfarande kan vara till hjälp. Samtidigt skulle jag aldrig i livet vilja att de flyttade hem igen, de är för stora för det. Paradox?