Insidan i dagens DN tar upp samma problematik som den jag skrev om i mitt inlägg igår, om hur svårt det är för dagens ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. Artikeln nämner 80-talisterna, den generation som mina barn tillhör, som nedskärningsgenerationen. Inte ens en akademisk utbildning innebär jobbgaranti nu för tiden.
Jag tänker på M vars son, 25 år gammal, flyttat hem igen. Han är klar med sin utbildning och får därför inte bo kvar i studentrummet. Något fast jobb får han dock inte och utan anställning, ingen bostad. Hur förödande för självkänslan är det inte att behöva flytta hem till föräldrarna när man är 25 år? M är ledsen och bekymrad för hans skull och jag förstår henne så väl. Återigen – var finns logiken när man lägger ner en massa resurser på att tvinga tillbaka sjuka 60-åringar till arbetsmarknaden istället för att satsa på dem som de facto är vår framtid och som ska försörja oss när vi själva blir gamla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar