Jag är inte den som drabbas av panik i första taget och det brukar ta ett tag innan jag tar diverse larm på allvar. Nu verkar alla oroa sig för svininfluensan. Behöver vi verkligen det? Jag vet inte ens varför denna nya sjukdom heter som den gör. Smittas man av svin eller? Eftersom vi har ett dött vildsvin under badbryggan kan man ju börja fundera…
Nåväl, jag fortsätter med min strutsmentalitet – que sera, sera.
Roligare än eventuella pandemier är att vi skapat oss en liten äppellund. Just nu består den av tre ytterst pinniga äppelträd, barjord, spridda tuvor av vit- och blåsippor, liljekonvaljer och grästuvor. Men i min fantasi står där tre stora äppelträd i blom över en matta av vårblommande lökväxter, och med en liten träbänk mitt i, att sitta på och beskåda ljuvligheten. Om femtio år eller så är vi där, om träden överlever vill säga.
För övrigt borde det vara förbjudet för björkarna att slå ut när inte vi är hemma.
2 kommentarer:
Viktigt det där, med bilden i ditt inre. Det är ju precis så det kommer att bli! Jag ser den också framför mig, din äppellund!
Låt oss hoppas att träden gillar roslagsjorden...
Skicka en kommentar