lördag 14 november 2009

Jag lagar lite men äter gärna mycket.

P skriver i sin blogg att hon är mycket svag för matlagande män. Det är jag också och det av ren självbevarelse drift; jag gillar inte att laga mat.

Förr tog barnens pappa hand om den saken. Nu har jag T och han älskar att greja i köket. Han blir dessutom allt duktigare. Tack vare honom äter vi god, nyttig och hemlagad mat varje dag. Det onyttiga som kakbakning och efterrätter tar jag hand om, något måste jag för skam skull bidra med.

Detta med att inte gilla matlagning verkar i vår släkt vara förknippat med dubbla uppsättningar X-kromosomer; Mamsen är jätteduktig i köket och har dessutom gått en hushållsskola. Att laga mat gillar hon dock inte. Morfar lagade gärna gourmetmiddagar. Min syster lever ihop med en amatörkock och behöver inte lyfta en kastrull. Min farmor avskydde att laga mat, trots sina helfranska gener. Min dotter skulle svälta ihjäl om hon inte bodde i samma stad som sin matlagningsälskande bror.

Sen finns undantaget som bekräftar regeln – mormor. Hon älskade matlagning och var fenomenalt duktig på det. Däremot åt hon som en fågel. Till skillnad från oss övriga…

2 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Ja, vad ska jag säga. Du vet ju hur jag har det. Vi äter sällan lagad mat på kvällarna vardagsvis, men helgerna är det inte jag som står vid spisen, om man säger så. Jag vet snart inte hur man gör, och jag lider inte av det. Tänk om vi skulle släppa lös våra gubbar i köket, det vore spännande!

Annika sa...

Så känner även jag. Låt herrarna ta över köket om de nu ändå blir lyckliga av det! :)