Jag rymde från jobbet i eftermiddags. Anledningen var en inbjudan från anrika Filmklubben där jag har äran att vara invald på livstid.
Vi träffades på biografen Victoria på Söder som fått ytterligare två salonger - ett gammalt skyddsrum under biografen har grävts ur och byggts om. Bra!
Två nya filmer visades, Maos sista dansare efter biografin med samma namn om avhoppade balettstjärnan Li Cunxin, samt Darling-regissörens nya långfilm, I rymden finns inga känslor, om Simon som har Asperger.
Den första filmen bjöd på vackra balettscener (jag älskar balett!) och ett mycket konventionellt och något sliskigt manus à la Hollywood. Den andra försökte visa på världen sett ur en autists synvinkel. Roligt och sorgligt, kraftigt förenklat och även lite väl romantiserat ibland men tanken att lyfta fram en funktionsnedsättning som Asperger är mycket god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar