söndag 8 augusti 2010

Nu är det bekräftat - festivalliv är inget för oss.

Semestern är slut, finito. Att vara hemma igen känns bara bra - vi har ju en hel del kvar att fixa med, roliga saker som att hänga upp gardiner och tavlor - att gå till jobbet i morgon känns ovant men även det bra. Var sak har sin tid.

Idag köpte vi oss en ny brödrost, en rolig italiensk rostfri sak med Musse Pigg på. Vi har testat den två gånger och varje gång har den fått hela lägenheten att slockna, inklusive telefonen eftersom vi har IP-telefoni. Imorgon ska butiken få tillbaka den roliga italienska brödrosten.

Igår skulle vi har lyssnat på Lars Winnerbäck. En utomhuskonsert i Långsholmsparken. Den skulle börja kl. 18. Vi var där strax innan, precis lagom för att hamna rakt under sommarens värsta ösregn. När vi kom fram till entrén blev vi fråntagna våra paraplyer. Ingen fick ha några paraplyer och det gick inte att smuggla in ett eftersom vi kroppsvisiterades. Jo, det är sant!
Vi fick istället köpa blåa regnponcho att dra över oss. T påstod att jag såg väldigt söt ut i min. Eftersom han skrattade när han sade det tror jag att han ljög.

Vi kom in i konsertområdet som regnet förvandlat till en lervälling utan dess like. Vi tog skydd i cafétältet som läckte och fikade bort en förmögenhet, bara för att inte tvingas ut i skyfallet igen. Sedan fick vi reda på att Lars Winnerbäck inte skulle börja spela förrän kl 21. Vi hade tre timmar kvar att vänta. I regnet och lervällingen. De övriga artisterna brydde vi oss inte så mycket om, det var ju Winnerbäck vi ville lyssna på.
Kl 19 viskade T i mitt genomblöta och lomhörda öra: "Vad sägs om att åka hem, öppna en flaska Pinot Gris och sätta på en CD med Lars Winnerbäck?"
Jag var vid det laget inte bara genomblöt - en tunn regnponcho av blå plast räcker inte långt när det handlar om syndafloden - utan hade även väldigt ont i ryggen av allt stående. Himlen hade dessutom börjat mullra. Så vi åkte helt enkelt hem där Pinot Gris:n och en något ironisk dotter väntade: "Festivalliv, det är inte inget för er, va?"

7 kommentarer:

Maria Björkman sa...

Åh, så förnuftigt!!

Johan sa...

HA HA HA

Research Annika, research och ni skulle ha kommit dit 5 minuter i nio med gummistövlar, varma kläder och varma i kroppen av den där flaskan vin hemma ;)

Annika sa...

Det är tack vare mig Johan som du kommer att få en trevlig kväll! Nu vet du ju precis vad du INTE ska göra... :)
Förresten så funkar det inte att komma 5 minuter före för en som är 160 cm lång. Då ser man inget och lyssna, det kan jag göra hemma.
Nej, det blir bara inomhuskonserter med sittplatser i fortsättningen...

Marie sa...

Nej, ibland kanske musikupplevelsen passar bäst hemma...men tänk om vädret hade varit soligt och skönt, då hade det nog ändå blivit en härlig kväll, trots all väntan. Kram

Annika sa...

Du har så rätt Marie, vädret är A och O. Då hade vi satt oss ner på en gräsplätt någonstans och gärna väntat. Fast det var inte bara väntan utan även att behöva stå i hällregn och åska och lyssna på artisten i frågan. Det går inte att få den där totala upplevelsen då. Men jag grämer mig, jag hade verkligen längtat efter denna konsert!

Pia sa...

Ni var inte ensamna om att göra så.. en utan mina vänner hade åkt med sin väninna från Norrtälje för att höra sin husgud Winnerbäck men återvände hem utan att ha hört eller sett något. Hon hade inte ens en regncape!

Jenny sa...

Festivalliv är härligt - så länge solen lyser. Så helt rätt beslut!