onsdag 24 november 2010
Jag älskar detta väder!
Äntligen fick jag vandra i snömodden igen - som jag saknat det! Den ansträngande promenaden fick min vänstra stortå att skava hål på strumpan vilket var perfekt eftersom just den tån behövde luftas lite. Dessutom älskar jag att laga håliga strumpor. Jag fick även en välbehövlig ansiktsblästring där jag gick mot den piskande snön och slipper nu peela mig på åtminstone ett par år. Härligt! Vinden fick ögonen att tåras och jag behöver inte sminka av mig ikväll - mascaran är redan borta. Mössan jag tryckt ner över huvudet gav mig ett intressant utseende och vem vill inte se intressant ut? Att den sedan blev dyblöt och fick håret att uppföra sig väldigt konstigt, gjorde min glada vandring än trevligare. När jag väl kom fram till målet - Kulturhuset där jag skulle ha ett möte med kulturchefen - såg jag ut som en trött, sur, blöt och mascararandig bäver. Skenet bedrog, naturligtvis, egentligen kände jag mig så himla lycklig över att kylan och snön äntligen kommit tillbaka. Kulturchefen trodde att han behövde ge mig en tröstande kram och bjuda på en latte och en stor bit citronpaj. Eftersom citronpaj är bland det bästa jag vet, lät jag honom tro det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Underbart! "Foten i kläm? Jajamensan!" (Serieruta med glad fastklämd man som satt på varenda korridorskylskåpsdörr - långt! - när jag pluggade i Uppsala på 80-talet.
Precis Den besatta - bara att gilla läget! :)
Skrattade så mycket när jag läste det att min kollega Anna kom in och tittade på mig. Jag har även spritt din text till våra kollegor Alcides, Marina, Linda och Bosse med samma resultat.
Ser fram emot en bok med samma humor!
Oj Peter - jag bugar och bockar! :)
Vilken härlig läsning, vad jag skrattade! Vilken skön galghumor. Jag älskar ju vintern och blir så superlycklig, ändå kunde jag lätt sätta mig in i din känsla, den känsla av vintern jag får när jag har festkläder på mig och går ut i vintern i relativt högklackat, nylonstrumpor och en snygg men föga varm kappa och hår som inte tål en mössa. Det där med mascararandig bäver; det var för suveränt! En pärla till text helt enkelt.
Vad roligt att du tyckte om den Jane! Jo, jag har förstått att du tillhör den obegripliga skaran som gillar vintern! :)
Annika, jag led och skrattade med dig. Det är dråpligt hur olika vi uppfattar vintern, och i år är det mycket vinter. Mer än på de senaste 60 åren.
Så här nära polcirkeln är det inte läge för mascara när vinden drar från älven och tårarna rinner. Håret har mössfrisyr i minst fem månader och täckbyxorna används nästan varje dag.
Det som gör att livet känns härligt ändå, är alla vackra människor,(insidan), och allt det vackra ute.
Jag ska fokusera om Eva - se min egen sköna insida istället för den hopplösa utsidan...
Skicka en kommentar