Julen är över, barnen har åkt hem till sitt och det är plötsligt väldigt tyst i lägenheten. Det är då jag brukar bli nostalgisk och nästan lite sorgsen, tänka på småbarnstiden, glömma bort hur trött jag var många gånger för att istället minnas de glada stunderna. Som Midsommar 1991 med en vilde på 5 år och en glad tös på snart 4 år. Och själv hade jag dryga året kvar till de trettio och en fruktansvärt ful frisyr...
Bilder tagna av bror Stéfan.
2 kommentarer:
Jag förstår Din känsla precis Annika. Det när hemmet varit fyllt av barn och barnbarn och tystnaden lägger sig som man tänker tillbaka.
Förresten så tror jag inte att Du tyckte frisyren var ful då. ;)
En märklig känsla av vemod över livets förgänglighet...
Jag hade satsat på en "praktisk" frisyr, hade inte så mycket tid att fixa med mig själv!
Skicka en kommentar