lördag 7 maj 2011

Potensgivarna - en stor besvikelse

Jag gick in till bokhandeln i Norrtälje och stod framför deras pockethylla länge och väl. Ut kom jag med två romaner: Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist och Tusen skärvor Tillit av Helena von Zweigbergk. Potensgivarna läste jag ut på några timmar och jag tyckte den var hemsk. Den har sålt över 100.000 ex och lånas ut flitigt på biblioteken men det spelar ingen roll: hemsk. Jag störde mig på torftigheten i berättelsen och språket och på att författaren blandade tempus hejvilt. Imperfekt i brödtexten och dialogerna i presens. Hur konstigt som helst. Men 100.000 köpare kan väl inte ha fel, eller?
Nu jag ska ge mig i kast med von Zweigbergk istället. Oavsett hur hennes bok är så kan den inte vara sämre än Potensgivarna.

5 kommentarer:

Den besatta sa...

Jag har tyvärr också läst den - och jo, 100 000 kan ha fel! Miljontals flugor äter ju dynga... Bättre lycka med nästa bok :)

Evas blogg sa...

Den är dåligt skriven och jag kan inte heller förstå hur den kan ha sålts i så stora mängder.

Annika sa...

Jag tror att den fyller ett tomrum, berättelser om och för kvinnor 70+. Vacker tanke men det räcker inte.

*P* sa...

Jag är skånska och jag log mig igenom boken. Jag hör språket, jag ser platserna och människorn. Kan det ha betydelse? En stunds förströelse utan krav på djupare mening? Gav boken till en kär vän när hon låg på sjukhus och opererades för sin cancer. Hon har tackat mig många gånger.
Ibland kanske en bok får vara sådär "torftligt", eftersom livet finns med all sin verklighet runtom oss?

Annika sa...

Jag tror du har rätt P, igenkänningsfaktorn gör att man fyller i alla tomrummen. För mig som inte har det "knepet" att ta till blir det hopplöst. Jag jämför med Viveka Lärns böcker om Saltö, inte heller det en miljö jag känner sedan tidigare men som blev så levande när Viveka beskrev den och människorna. Roligt att din vän blev glad av boken dock, hennes glädje ska ingen ta ifrån henne.