T är på bio och jag sitter och skriver. Slarvade lite igår, var tvungen att läsa ut en berättelse av en opublicerad författare. I studiesyfte. Utgångspunkten var: är detta ett guldkorn som Sveriges samtliga förlag missat, vilket somliga påstår?
Jag tror säkert att det finns många bra manus som aldrig blir publicerade eftersom genre och tidpunkt är fel. Så var nog inte fallet med denna historia; den är helt enkelt genomusel. Skrivglädjen finns där men det är också allt. Alla klassiska misstag som perspektivbyten mitt i en scen, hejvilda tempusväxlingar, obefintliga dramakurvor, bristfälliga dialoger och gestaltning, schabloniserade karaktärer osv, kan man kanske ha överseende med - alla är vi barn i början, inte minst jag.
Den totala tondövheten när det gäller språket är det däremot svårare att bortse ifrån. Det är helt enkelt så dåligt skrivet att jag ryser av obehag.
Och det är nu det slår mig: Tänk om också jag tror att jag kan skriva, glatt påhejad av en vänkrets som inte vill göra mig besviken? Då är det skönt att ha en oberoende lektör med uppdrag att vara brutalt ärlig.
I slutet av månaden är det dags för Elisabet att granska det jag skrivit sedan sist.
2 kommentarer:
Det är frågan. Kan alla bli duktiga fotbollsspelare eller konsertpianister? Tveksamt. Och ingen verkar ifrågasätta rättvisan i det. Men när det gäller skrivandet är det plötsligt en annan femma och precis som med sången vill de så gärna hävda att det är något 'alla kan'. Jag vet inte om jag ska luta åt "alla kan bli vad de vill om de är tillräckligt passionerade för det" eller "vi föds alla med olika förutsättningar". Svår fråga.
Visst är frågan svår. Jag har sjungit i kör i många år men vet att jag inte duger till några solon. Inte att försörja mig på det heller. Vi kanske måste inse att det finns olika nivåer även när det gäller skrivandet, hur jobbigt det än är? Gäller även mig ...
Skicka en kommentar