onsdag 23 maj 2012

Den tatuerade sonen

"Jag har en nyhet att berätta", säger sonen när han ringer. "Men sätt dig först."
Förbluffande många tankar hann passera revy innan han kläckte ur sig nyheten.
"Jag har tatuerat vaden."
Sonen, 26 år, trodde att jag skulle få spel. Det fick jag inte. Däremot blev jag riktigt stolt när jag såg bilderna. Han har själv tecknat originalet och stilen påminner rätt mycket om min. Kan sådant gå i arv?



2 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Ja, det tror jag är ärftligt i rakt nedstigande led.
Fint!

Skrivarvisionären Ebba sa...

... eller annars är det rakt nedstigande påverkan kanske?

Tjusigt i vilket fall!