- Jag har fått ett brev från Skatteverket, säger sonen när han ringer från staden där han bor.
- Jaha, säger jag.
- De säger att jag inte deklarerat.
- Har du det då?
- Jag minns inte. Trodde det. Tänkte att det är lika bra att jag ringer mamma, hon vet vad jag ska göra. Vad ska jag göra?
- Deklarera.
Jag låter nästan inte alls ironisk, hör ju att sonen är lite skärrad och jag är inte ironisk när mina barn eller andra är oroliga. Annars är jag ironisk mest hela tiden.
- Men jag har inga blanketter och det går inte att deklarera via nätet längre, fortsätter sonen.
- Beställ nya blanketter då.
- Okej.
Det går två dagar.
- Nu har blanketterna kommit. Vad gör jag med dem? frågar sonen.
- Det du skulle ha gjort i maj redan. Deklarera.
- Men jag gör aldrig saker med blanketter, jag fixar allting via nätet.
- Du skriver på och skickar in.
- Inget annat?
- Nä.
Inte heller nu låter jag ironisk. Faktiskt.
- Soft, säger sonen och låter som vanligt igen.
- Jo, säger jag och låter också som vanligt igen.
2 kommentarer:
Hahaha, den där dialogen fick mig att skratta gott. Tack och lov för mammor. :) Jag är mycket äldre än din son, men fortfarande händer det att jag ringer min mamma för att fråga saker som jag inte vet...
ps jag har utmanat dig i min blogg. :)
Han är 26 år, välutbildad och med fast heltidsjobb ... :)
Tack för utmaningen!
Skicka en kommentar