Urinvägsinfektionen håller mig vaken. Jag har tagit den första penicilintabletten av fjorton men det gör fortfarande ont.
Eftersom jag ändå är vaken kliver jag upp. Tar med mig tidningen Skriva, min iPad och Bodils bok när jag smyger ut från sovrummet. Jag skulle inte behöva smyga, för när T sover, sover han. Ibland tycker jag att det är orättvist hur han kan koppla bort sig själv och omvärlden på det sättet. Men så tänker jag att det nog är bra att åtminstone en av oss är utvilad.
Så jag sitter i vardagsrummet, läser och väntar på att morgonen ska börja. Gryningsljuset utanför är svagt blå. Urtvättat.
Jag läser, men tänker på mina berättelser också, allt medan jag försöker att förtränga svidandet. Inser efter en stund att det lilla pirret i buken inte är en följd av infektionen utan beror på att jag precis löst ett dramaturgiskt problem och måste skriva om stora delar av mitt romanmanus. Inte kortromanen till tidningen utan långromanen som jag trodde mig vara klar med.
Det är en insikt jag gärna hade varit förutan.
Jag skyller den på Bodil.
3 kommentarer:
Det finns alltid genvägar till omskrivningar, hoppas du hittar dem så att du inte river upp för mycket.
Tänkte testa att riva upp det mesta och se vad som händer ...
Bodil - hon kan hon!
Lycka till med "ombygget" o infektionen.
Skicka en kommentar