Dessa redaktörer alltså ... Här levererar jag en färdig följetong och som vanligt förväntar jag mig pukor och trumpeter på direkten. Men att skriva handlar om att ständigt bli nedtagen på jorden, i varje fall om man vill bli publicerad av någon annan än sig själv. Kalla det en lektion i ödmjukhet.
Nej, jag blev inte refuserad, jag blev på ett mycket vänligt och uppmuntrande sätt uppmanad att skriva om.
Missförstå mig rätt - jag älskar att ha någon på andra sidan som engagerar sig och ger mig feedback. Är oerhört tacksam över det. Och "min" redaktör är toppen på alla sätt och vis och oerhört stödjande.
Men ändå ... orka skriva om liksom.
Argh!
6 kommentarer:
Är det sant? JAg är asdålig på att växla om och tänka om. Jag beundrar dig för att du idds. Lycka till och spotta i nävarna nu. Den där tangobruden måste ju komma ut i veckotidningarna.
Jag spottar och jag spottar!
Jag säger heja igen, för jag förstår precis ...
Skönt Åsa, ett tag trodde jag att det bara var jag.
Aj aj, tur att det inte var en hel roman! :) heja heja! Det kommer säkert något gott ur det här med ska du se! :))
Japp, det kommer att bli lysande! :)
Skicka en kommentar