Efter den sista redigeringsomgången av Solviken var jag så trött på berättelsen att jag inte ens orkade prata om den. Dessutom var jag full av tvivel. Folk fick gärna köpa boken men absolut inte läsa den. Jag har försökt att då och då öppna manusfilen i datorn och läsa men det har faktiskt varit helt omöjligt, jag var för nojig.
Så kom då manuset tillbaka från tryckeriet idag och plötsligt är det inte längre ett manus, det är faktiskt en bok! Utan omslag i och för sig men allt annat finns där. Typsnittet och kapitelindelningarna och dedikationen och tacktexten. Och vet ni vad? Det är en helt fantastisk känsla. Jag läser min berättelse och tänker inga svarta tankar längre, jag vill inte radera den och börja om. Nej, jag är endorfinrusig och förälskad och förundrad. Jag behöver inte skämmas över vad jag åstadkommit. Vilken otrolig lättnad!
5 kommentarer:
Självklart! Jag är säker på att du kan vara mer än nöjd, även om jag kan förstå känslan som lurar i vassen :)
Som jag önskat att du skulle bli euforisk och inte bara det, utan där kom förälskelsen också. Leve Solviken - Hurra!
Härligt!
:):):) såklart!!
UNDERBART!
Skicka en kommentar