En vårförkylning är också ett vårtecken, tänker jag när halsen svider och näsan rinner och fikat med söta svärmor ställs in.
T ser på mig med orolig blick - jag är tydligen ovanligt tyst. Så jag lugnar honom genom att sätta på en tvätt och dammsuga. För så länge jag orkar dammsuga finns det liv, och finns det liv finns det hopp. Fast nu är jag inte bara förkyld utan utmattad också. T menar att han kunde ha dammsugit men se, det går inte. För ingen dammsuger lika bra som jag. Var och en ska göra det den är bäst på, tycker jag.
Så jag drar runt med Voltan och T gör allt annat.
1 kommentar:
Ha, ha!
Ibland får näst bästa vara tillräckligt.
Krya på dig!
Skicka en kommentar