Jag kapitulerar. Jag lär inte bli friskare av att bete mig som om det inte pågick ett krig i min kropp just nu. Så - ingen konferens. Ingen träff med kollegorna. Ingen gemensam middag med erfarenhetsutbyte och skvaller. Inga spännande diskussioner och intressanta seminarium. Inget. Nada.
Bara snor, hosta, frossa, darriga ben, huvudvärk, ögon som brinner och kliande skalp.
Jag tog en bild på mig igår och visade för T. "Detta är kvinnan du är gift med", sa jag. Har inte sett honom sen dess.
Men, det är tjugo år sedan jag åkte på något liknande, ett virus jag fick i Berlin av alla ställen, så jag antar att jag inte ska klaga.
Mvh,
Hon som aldrig är sjuk
3 kommentarer:
Även du är männsika och var tjugonde år får man inse det till fullo när viruset tar en i besittning.
Snart är du på G igen - även om det för dagen är svårt att inse ... hoppas att du ser T snart ígen!
Krya på dig, Annika.
Tack söta ni!
Skicka en kommentar