I morgon börjar redigeringen av Croissants på allvar. Jag har alltsedan manuset skickades in till förlaget funderat på om det finns delar i det jag skulle vilja utveckla vidare, händelser jag borde skriva om. Så var det ju med Solviken. Men hur jag än vrider och vänder hittar jag den här gången absolut ingenting jag vill förändra. Inte förlaget, mina testläsare eller min lektör heller, kan jag avslöja.
Däremot måste jag bestämma mig för vad jag vill att min tredje bok ska handla om. För om den på något vis ska kopplas ihop med de två första, har jag fortfarande möjlighet att bädda för det i Croissants, lägga in detaljer som jag kan spinna vidare på i nästa bok.
I natt - det tycks vara på nätterna som jag får mina idéer - vaknade jag och kunde inte somna om. Istället satte jag mig i soffan och skissade på en baksidestext och ett synopsis för mitt nästa projekt. Det gick lite trögt i början men plötsligt fanns grundhistoiren där. Och en titel, kan man tänka sig. En bra titel dessutom. Sedan gick jag och lade mig igen.
Vid frukostbordet några timmar senare läste jag upp min text för T. Han kontrade med att ställa en massa jobbiga frågor om karaktärernas utvecklingskurvor, om vad som driver dem, om tonen i berättelsen och ur vems perspektiv jag tänkte skriva.
Jag tror minsann att jag fostrat fram ett synnerligen kritiskt bollplank som inte drar sig för att stryka mig mothårs. Vansinnigt irriterande men också fantastiskt värdefullt.
7 kommentarer:
Haha, you've created a monster! ;-) Skämt åsido, bra med någon som ställer de jobbiga men viktiga frågorna.
Du är kreativ du Annika!
Och någon man litar på som inte stryker medhårs verkar toppen att ha.
Uj, vad jag skulle vilja ha ett sådant bollplank! Lyllos dig!
Ett monster, alla gånger. Men ett användbart monster. :)
Hurra, vad bra!
H, ha! Låter ju fantastiskt härligt!
Ja, det känns bra. Men sedan kommer allvaret - att se till att det blir verkstad av det hela. Bra verksad.
Skicka en kommentar