Många gånger häpnar jag över författaraspiranters övertygelse om sin egen förträfflighet. Internet kryllar av skrivande människor som öser galla över förlag som refuserar istället för att inse vederbörandes konstnärliga storhet. Sedan lägger dessa aspiranter ut exempel på vad de åstadkommit i textväg och jag tar mig för pannan. Vart har de tagit vägen, självinsikten och ödmjukheten? Det nyttiga tvivlet? Varför är det ingen som ropar att kejsaren är naken?
Nu låter jag som en desillusionerad förläggare vilket jag inte är. Däremot har jag än en gång slängt ifrån mig en svensk roman i underhållningsgenren (den andra denna helg) som inte håller att läsas ut trots att den är utgiven på ett "riktigt" förlag. Jag skyller mitt dåliga humör på det.
Donna Tartt intervjuas i dagens SvD och ikväll är det äntligen min tur att börja läsa Steglitsan. T gillade den skarpt och jag längtar så efter att äntligen få sjunka ner i en BRA bok. Kan inte låta bli att citera Donna Tartt - hon sätter ord på mina tankar:
"Böcker måste vara underhållande, annars är de inte bra. Det spelar ingen roll hur välskriven en bok är om folk inte läser den, då har den inget liv."
2 kommentarer:
Sen är det ju frågan om vad underhållande betyder, väldigt olika för olika människor!
Att Steglitsan är välskriven och underhållande och alldeles underbar tror jag nog i alla fall att många tycker.
Såklart, Eva, och jag tolkar det som att det är precis det Donna menar.
Skicka en kommentar