Det händer någonting med själen när jag kommer ut till stugan. Ett lugn infinner sig och jag får perspektiv på tillvaron. Reflekterar över det som är och som kanske komma skall, inte så mycket över det som varit. Dessutom sover jag. Lägger mig tidigt, låter fönstret stå öppet med myggnätet i, vaggas av regnet och vaknar utsövd. Dagarna går och jag pysslar, läser eller sitter och lyssnar till bofinkens, lövsångarens och koltrastens drill. Upptäcker att vresrosen slagit ut, att pionerna är sprickfärdiga och att vinden vänt.
I morgon ska jag rensa bort torra rosengrenar och plantera pelagoner. Kanske att jag klipper gräsmattan och plockar de sista liljekonvaljerna, de som växer bakom enen dit solen aldrig når och som därför blommar fortfarande.
Om två veckor är det midsommar.
2 kommentarer:
Förstår precis. Varje gång jag är hemma i byn där jag växt upp infinner sig ett helt annat lugn. Sist var vi ute och gick i 30 minuter och mötte inte en människa. Härligt.
Ibland behöver man sådana dagar!
Skicka en kommentar