Skrivförstoppad.

Tvärstopp när jag skulle skriva igår kväll. Stopp som att sitta och glo på skärmen, skriva tio ord och radera femton. Stopp som att titta ut genom köksfönstret och klia sig i skallen, som att fräsa åt T när han snällt frågar om jag vill ha en kopp te, som att vilja kasta ut datorn från balkongen.

Akut förstoppning med andra ord.

Ändå visste jag precis vad scenen i fråga skulle handla om, det vet jag för det mesta alltid eftersom jag är en sån där författare som inte gillar att skriva i blindo. Jag vill ha struktur vilket innebär att jag planerar ramarna i förväg.

Till slut gav jag upp, sa förlåt till T och gick och la mig.

Klockan halv sex i morse klev jag upp och tog fram manuseländet. Började skriva. Och förstoppningen släppte! Inte så att orden sprutade ut (exakt hur äcklig var inte den liknelsen?) men jag fick till en hel scen i varje fall, även om den var kort.

Det är nämligen så att jag kommit till mitten av berättelsen och där har jag tänkt stoppa in en viktig händelse, en så kallad vändpunkt, och jag tror att jag har lite prestationsångest. Men jag är inte orolig över att jag inte ska få till det, skrivförstoppningar har jag varit med om förr och de brukar gå över efter ett par dygn. Vila, läsning och katrinplommon – det borde göra susen.