tisdag 26 maj 2015

Vad jag gör när jag redigerar

Jag blir alltid sömnig när jag redigerar. Sömnig på riktigt, jag kan inte hålla ögonen öppna och är tvungen att lägga mig en stund och vila med jämna mellanrum. Att läsa och skriva är jobbiga sysslor för hjärnan, så konstigt är det inte, men frustrerande om man som jag tagit ledigt från jobbet för att redigera hela dagarna. Dessutom är den första redigeringsomgången den arbetsammaste och jag ändrar MASSOR.

- Först och främst tajtas texten till. Om jag uttryckt samma sak på två olika sätt - bort med ett av dem. Jag behöver till exempel inte gestalta att Louise är arg och sedan dessutom skriva det, eller gestalta det en gång till, för säkerhets skull. Läsaren är smart, den förstår redan första gången.

- Dialogerna ses över och koncentreras. Dialog som inte driver berättelsen framåt stryks direkt. Den har fungerat som mina stödhjul under skrivprocessen, hjälpt mig att tänka, men behövs inte längre.

- Lustigheter censureras. Humor är en svår sak och långsökta lustigheter som jag själv inte längre finner så lustiga kommer inte heller att roa läsaren. Bort med dem.

- Språket ses över, varje ord ska vara rätt och ligga på rätt ställe, varje mening ska flyta och haka i den andra och hela tiden dra läsaren med sig framåt. Upprepningar stryks/formuleras om, meningsbyggnader ses över. Variation är nyckelordet.

- Jag ser också över karaktärerna, kontrollerar att inte någon plötsligt bytt namn, hår- eller ögonfärg, och att de beter sig logiskt utifrån sammanhanget de befinner sig i. Ska Louise verkligen bli ledsen här? Vore det inte naturligare om hon blev arg?

Sedan är det så att jag - nu när hela berättelsen är på pränt - dels känner mina romanfigurer mycket bättre än när jag började skriva texten, dels kan ta bort en plantering som jag aldrig skördade eftersom jag ångrade mig på vägen och lät berättelsen ändra kurs. Inte mycket, några grader bara, men tillräckligt för att en mening som en gång fyllde sin funktion inte längre gör det. Bort med den.
Louise till exempel är ingen kvinna som svär. Det trodde jag först och lät henne göra det men vet nu att det inte alls passar hennes personlighet. Så bort med flertalet av svordomarna.

Jag funderar över partier som inte är tillräckligt tydliga. Varför skrev jag dem, vad ville jag säga? Om jag inte vet - bort med dem. Om jag vet - fördjupa och förtydliga.

Intrigmässigt är detta manus mer intrikat än de tidigare två och jag måste vara superkonsekvent så att allt jag tänkt ut håller vid en närmare granskning. Jag ser därför över veckodagarna, tiderna på dygnet och vem som befinner sig var och varför. Jag går tillbaka till mitt Excelark där jag tecknat ner vad som händer i varje scen, och dubbelkollar att alla händelser finns på rätt plats, att bryggor och vändpunkter hamnat där de ska och att karaktärerna plötsligt inte vet mer om varandra och sig själva än de borde.

Så där håller jag på alltså och det kommer att ta en stund innan jag är klar. Låter det tråkigt? Det är det inte, det är jättespännande, även om jag måste vila ibland.

5 kommentarer:

Boktjuven sa...

Hur gör/tänker du när du fördjupar? Jag får ofta kommentaren att jag borde göra det men känner mig osäker hur jag ska bära mig åt.

Annika Estassy sa...

Jag funderar på vad scenen betyder för karaktärerna, hur det som händer påverkar dem och varför. Jag bygger in känslor och inre dialoger, jag försöker att undvika att skildra händelser som inte bottnar i något. Typ så!

Kim M Kimselius sa...

Intressant läsning. Arbetar exakt likadant och tar upp just de här sakerna i min nya skrivbok, Att hitta glädje i skrivandet.

Inte konstigt att dina böcker har blivit sådan succé när du är väl medveten om vad som gäller.

Lycka till med nästa bok, som jag längtar efter att få läsa!

Kram Kim :-)

Ingerun sa...

Tack!

Annika Estassy sa...

Kim - ska bli intressant att läsa din bok!