Jag tillhör dem som tycker om att läsa även när vi befinner oss i en skrivperiod. Att läsa inspirerar mig, väcker tankar och ger idéer. Men tycker jag att boken är dålig lägger jag den genast åt sidan, jag har varken tid eller tålamod för undermåliga romaner längre, särskilt inte under skrivperioder. Det är inte dåliga exempel jag behöver utan goda.
I dag läste jag ut Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré av Mamen Sánchez, en trevlig saga om Cecilia som öppnar ett pensionat för kvinnliga studenter. Strikta regler sätts upp och bryts mot - förstås. Kärlek, missförstånd och förväxlingar fyller sidorna, ihop med ett kryddmått magi. Språket är svulstigt som en rokokomöbel och jag gillar det, föredrar ett mustigt språk framför ett avskalat faktiskt.
När det gäller mitt eget manus har jag skissat färdigt den första akten. Nu behövs några regniga sommardagar i stugan för att få till långa skrivpass. Soliga helger som de senaste är redan döden för skrivandet. Då vill jag helst läsa, pyssla på tomten, promenera eller bara sitta och blicka ut över sundet. Inget fel i det i och för sig. Jag har faktiskt inte bråttom. Manus som stressas fram blir sällan bra.
2 kommentarer:
Men hur vet man om ett manus har stressats fram eller inte, tänker jag då.
Förstår dock vädergrejen. Jag ska redigera från och med ikväll, typ, men tänker verkligen inte göra det hela dagarna när solen skiner:)
Jag märker det på att jag helt enkelt inte blir nöjd. Bristerna blir för många, språket för hafsigt. Jag tappar trådar, måste backa, skriva om ...
Nej, sitt inte inne hela dagarna - ut och dra i dig D-vitaminer! :)
Skicka en kommentar