Feelgood för mig

Den ultimata feelgoodromanen?

Eftersom jag just nu skriver på min fjärde feelgoodroman funderar jag förstås en hel del på vad som utmärker genren. För mig är feelgood berättelser som lyser upp min vardag, räddar mig undan nervsammanbrott och får mig att vilja bli en bättre människa. Bra feelgood gör att jag identifierar mig med karaktärerna och deras livssituation. Jag känns sympati och empati och lär mig någonting om livet. Att läsa bra feelgood är trösterikt.

Gemensamt för genren är, fortfarande enligt mig, en positiv och optimistisk livssyn och tilltalet ska växla mellan att vara humoristisk och allvarsam. Relationer står i centrum och böckerna ska handla om människors förmåga att förändra sina liv, om att tro på sina drömmar, anpassa sig till nya förhållanden och om att göra så gott man kan.

Följande tycker jag ska ingå i en klassisk feelgood (varianterna är förstås många):
- Ett luftigt bygge men en dramatisk grund – författaren värjer inte för svåra ämnen men handlaget är lätt.
- Kärlek – men inte nödvändigtvis erotisk kärlek.
- Vänskap och gemenskap – värderingar som solidaritet och hjälpsamhet är viktiga.
- En lagom dos av smärta och lidande.
- Melankoli – jag älskar vemod.
- En klassisk dramaturgi med ett flertal trösklar och vändpunkter.
- Ett hoppfullt slut.

Detta är alltså ingredienserna. Det svåra är att kombinera dem rätt och att hitta balansen.