Jag var ett brådmoget barn som tolv år gammal slukade såväl franska klassiker som modern vuxenlitteratur. Barn- och ungdomsböckerna växte jag snabbt ifrån. Det var inte alltid som jag förstod romanerna jag läste och jag minns hur frustrerande jag tyckte det var. Men jag envisades.
Gemensamt för de berättelser som jag tyckte allra bäst om var att de satte mellanmänskliga relationer i centrum. Visst kunde där finnas spänning och mysterier också men om jag inte fångades av karaktärerna och deras levnadsöden tröttnade jag snabbt.
Jag läser fortfarande mycket och varierat men när jag fick för mig att själv skriva en bok – jag är fortfarande inte helt säker på hur det egentligen gick till – bestämde jag mig för att jag ville skriva en berättelse som liknade dem jag tyckte om att läsa när jag behövde muntras upp: Berättelser om människor som kämpar så gott de kan för att få ordning på sina liv. Det fick gärna ingå en dos kärlek också men jag ville inte att det skulle vara det centrala. Fokus skulle istället ligga på personernas utveckling och inre resor. På vänskap. Och så blev det.
Det tog mig två år att färdigställa min första roman, Solviken, och hitta ett förlag som ville ge ut den. I följebrevet som jag skickade ut tillsammans med manuset, ställe jag följande fråga:
"Varför finns det så få svenska feelgoodromaner i bokhandlarnas utbud? Översatta, i huvudsak anglosaxiga, berättelser är det gott om men just svenska är det mer tunnsått med. Detta har jag tänkt försöka råda bot på …”
Inte så lite kaxigt men jag tyckte verkligen att det fanns ett tomrum att fylla.
Feelgood har inte nått de fina litterära salongerna ännu, den positiva och optimistiska tonen i böckerna diskvalificerar dem från att kvala in. Genren anses för lättviktig. Ändå – eller kanske därför – älskas böckerna av miljontals läsare världen över och säljer i stora upplagor. Inte alls konstigt om ni frågar mig. Bra feelgood är nämligen inte bara underhållande (humorn är en viktig ingrediens), den väcker många känslor också och tar ofta upp svåra ämnen. De levnadsöden som skildras engagerar och karaktärernas kamp för att komma till rätta med svårigheterna som drabbar dem inspirerar. Men framför allt bjuder bra feelgood på funderingar om den mänskliga naturen och på vår förmåga att återuppfinna oss själva. Den inger hopp.
I mars nästa år släpps min fjärde roman. Jag tänker ibland att jag borde prova att skriva andra sorters berättelser. För att utvecklas som författare som det så vackert heter. Utmana mig själv och så vidare.
Fast jag vet inte … Kanske i mitt nästa liv? Eller inte. Genren är tillräckligt utmanande för att hålla mig sysselsatt ett liv till.
Gemensamt för de berättelser som jag tyckte allra bäst om var att de satte mellanmänskliga relationer i centrum. Visst kunde där finnas spänning och mysterier också men om jag inte fångades av karaktärerna och deras levnadsöden tröttnade jag snabbt.
Jag läser fortfarande mycket och varierat men när jag fick för mig att själv skriva en bok – jag är fortfarande inte helt säker på hur det egentligen gick till – bestämde jag mig för att jag ville skriva en berättelse som liknade dem jag tyckte om att läsa när jag behövde muntras upp: Berättelser om människor som kämpar så gott de kan för att få ordning på sina liv. Det fick gärna ingå en dos kärlek också men jag ville inte att det skulle vara det centrala. Fokus skulle istället ligga på personernas utveckling och inre resor. På vänskap. Och så blev det.
Det tog mig två år att färdigställa min första roman, Solviken, och hitta ett förlag som ville ge ut den. I följebrevet som jag skickade ut tillsammans med manuset, ställe jag följande fråga:
"Varför finns det så få svenska feelgoodromaner i bokhandlarnas utbud? Översatta, i huvudsak anglosaxiga, berättelser är det gott om men just svenska är det mer tunnsått med. Detta har jag tänkt försöka råda bot på …”
Inte så lite kaxigt men jag tyckte verkligen att det fanns ett tomrum att fylla.
Feelgood har inte nått de fina litterära salongerna ännu, den positiva och optimistiska tonen i böckerna diskvalificerar dem från att kvala in. Genren anses för lättviktig. Ändå – eller kanske därför – älskas böckerna av miljontals läsare världen över och säljer i stora upplagor. Inte alls konstigt om ni frågar mig. Bra feelgood är nämligen inte bara underhållande (humorn är en viktig ingrediens), den väcker många känslor också och tar ofta upp svåra ämnen. De levnadsöden som skildras engagerar och karaktärernas kamp för att komma till rätta med svårigheterna som drabbar dem inspirerar. Men framför allt bjuder bra feelgood på funderingar om den mänskliga naturen och på vår förmåga att återuppfinna oss själva. Den inger hopp.
I mars nästa år släpps min fjärde roman. Jag tänker ibland att jag borde prova att skriva andra sorters berättelser. För att utvecklas som författare som det så vackert heter. Utmana mig själv och så vidare.
Fast jag vet inte … Kanske i mitt nästa liv? Eller inte. Genren är tillräckligt utmanande för att hålla mig sysselsatt ett liv till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar