Vardag igen men ändå inte.

Det blev en lång resdag hem från Cerbère igår, dels därför att vi började tidigare än vi hade behövt (men rutten till flygplatsen i Barcelona var ny och vi gillar att ha marginaler), dels därför att planet var försenat. Sedan irrade vi runt en stund bland Arlandas olika parkeringar och letade efter bilen. Hade vi kastat ett öga på parkeringsbiljetten hade vi givetvis genast sett exakt var vi ställt den men vi förlitade oss på minnet istället. En förrädisk sak att göra, man minns sällan så bra som man tror – åtminstone gör inte jag det.

Väl hemma igen upptäckte vi att "någon" (med 99,9 procents säkerhet undertecknad) lämnat hemmet utan att låsa ytterdörren. Detta att jag glömmer att låsa har aldrig hänt mig tidigare och då menar jag verkligen aldrig. Det säger en del om hur stressad och trött jag var när vi åkte. Jag började förstås genast oroa mig över att jag även glömt att låsa huset i Cerbère men T försäkrade mig att han såg när jag stoppade in nyckeln i dörren och vred om. Dessutom kan vi be grannarna att dubbelkolla – de har fått en egen nyckelknippe.

Nåväl. Nu sitter jag i min vanliga fåtölj igen, aptrött efter en i stort sett sömnlös natt. Magen är orolig (flygplatsmat är verkligen inte min grej) och lugnar den inte ner sig snart måste jag nog revidera dagens planer på att åka till Vätö och börja flyttpacka. Vilket stressar mig ännu mer och gör magen än oroligare. Men så påminner jag mig själv om att jag inte längre har något jobb att åka till! Jag kan faktisk unna mig att vara lite magsjuk och köra till stugan senare i veckan. Jag behöver inte tänka att jag bara har två och en halv helg på mig att fixa med allting. Numera äger jag min tid. Vilken underbar frihetskänsla!