onsdag 20 juni 2018

Heureka, jag har funnit det!

Denna underbara skapelseprocess ...
I veckor har jag grubblat över Manus 5. Över karaktärerna och deras drivkrafter. Över temat, handlingen och dramaturgin. Ena stunden har jag trott att jag haft allting under kontroll för att i nästa inse att nej, så var det inte tyvärr. Berättelsen var ... vanilj. En dussinvara. Det sista jag vill är att skriva dussinvaror.

Jag har vaknat om nätterna och satt mig vid datorn. Jag har slitit mitt hår, växlat mellan hybris och prestationsångest.
Att planera Manus 5 har varit som att lägga ett jättepussel. Själva ramen gick rätt snabbt att få till och jag var full av tillförsikt. Men sedan kom jag till innanmätet och hade svårt att hitta rätt bit till rätt plats. Det fattades några bitar rent av.

Igår, efter ännu en sömnlös natt, insåg jag att jag hade fastnat. Antalet tappade maskor (för att fortsätta med metaforerna) var för stort och jag hade stickat flera varv fel. Bara att riva upp.

Gårdagen ägnades åt att planera om. På eftermiddagen var jag så trött att jag mådde illa. Hade då varit vaken 30 timmar i ett sträck. Gick och lade mig. Vaknade helt groggy en timme senare men – under av alla under – de saknade pusselbitarna låg på nattduksbordet. Heureka!

Lagom till middagen hade jag skrivit klart ett långt synopsis över hela nya boken. Jag vet hur den slutar (t.o.m. vilken som blir den sista meningen), vilka de dramatiska vändpunkterna är, antalet scener och deras innehåll. Under kvällspromenaden – en runda på 7 km – testade jag titlar på T. Brainstormade vilt. Och plötsligt satt den där. Titeln. Den än så länge hemliga.

I natt sov jag äntligen och vaknade lika tillfreds som när jag somnade. Berättelsen håller och den är allt annat än vanilj. Snarare citron och lakrits.

Inga kommentarer: