Det är inte ofta jag åker in till Stockholm nu för tiden men just den här veckan har jag dels varit på Jenny Fagerlunds bokrelease, dels träffat författarvännerna Eva och Anne-Lie. Och i morgon är det dags igen – cocktail hos vänner. Det är helt enkelt den här tiden på året och jag ser hur juni försvinner i en rasande fart.
Om bara lite drygt tre veckor packar vi bilen och drar iväg till Cerbère och till något som kan bli ett helt nytt liv, ett liv vi egentligen hade tänkt oss om fem år eller så. Hur det blir beror på om vi får lägenheten såld eller inte. Får vi det (bostadsmarknaden är ju lite osäker just nu) avvecklar jag min enskilda firma. Vi har då inget som binder oss till Sverige längre och kan flytta till Cerbère och skriva oss där.
Det händer att jag vaknar mitt i natten och undrar vad sjutton vi håller på med. Inte kan man väl bara kasta loss på det här viset? Sälja allt och emigrera? Är inte det väldigt ... oansvarigt? Det är ju att jobba och samla poäng till pensionen som gäller. Vad ska hända med det orangea kuvertet? Och vad ska barnen säga?
Men ännu oftare vaknar jag och tänker: varför inte? Ett skuldfritt liv (studielånet, huset och bilen är betalda) med större frihet, mindre stress och varmare klimat kan väl inte vara fel. Med lägre inkomster i och för sig men som kompenseras av lägre utgifter och mindre konsumtion.
Barnen då? Jo, de hejar faktiskt på. Säger att vi har bara ett liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar