Efterrätt på distans

Dagens bild.

Barnbarn sägs vara livets efterrätt men min efterrätt får jag avnjuta på distans. Skulle jag ha flyttat till Frankrike om jag vetat att jag skulle bli mormor så snart? Jag vet faktiskt inte.

Som liten träffade jag min svenska släkt på sommarloven bara. Vi bodde i Frankrike och att flyga upp titt som tätt som man gör idag, var inte att tänka på. Flyg var för de rika. Vi (min mamma, mina två syskon och jag) bilade upp i en risig Renault som alltid gick sönder i Tyskland. Pappa var kvar hemma för att jobba.
Hela sommarlovet – 9 veckor – tillbringades i Hälsingland, antingen i stugan (som varken hade el, vatten eller avlopp) eller på bondgården där mamma växte upp. Mellan sommarloven skrev mamma brev hem och skickade fotografier. Men inte för många för framkallningen var dyr. Telefon hade vi inte råd med. Inte förrän vi flyttade till Sverige 1975 fick vi telefon.

Numera har vi råd att flyga och vi kan skypa och ringa varandra närhelst vi vill. Och så tar vi mängder med bilder. Det vi gör minst av är att skriva brev. Sedan mamma dog varken får eller skriver jag brev längre. Tänk om jag skulle ta och skriva ett till lilla Isabelle?