Vikten av minnen

När jag var sju år gammal skickades jag iväg för att bo hos min faster ett år. Av hälsoskäl, sas det. Resten av familjen stannade kvar i Senegal och jag hade inget annat val än att gilla läget, som det så vackert heter. Anpassa mig för att överleva helt enkelt. Min faster hade tre barn och mellanflickan blev som en lillasyster för mig. Hon grät förtvilat i veckor efter att jag flyttade därifrån igen, förstod inte var hennes "syster" tagit vägen. Vilka trauman vuxna som menar väl kan utsätta barn för ...

Idag kom hon och hälsade på, min kusin, och jag tänker på hur värdefullt det är med människor som minns en som liten. Många av barndomens berättelser försvann med mamma. Pappa lever fortfarande men hans alzheimer har raderat bort det mesta som har med min barndom att göra. Då är det tur att syskon och kusiner finns.