Tågluffen tur och retur till Sverige var noga planerat och jag hade tagit höjd för eventuella förseningar och strejker. Inget av det hände utan resan flöt på utan några större problem. Något tåg byttes mot ett annat, platsbokningar försvann men vi kom fram dit vi skulle i tid.
Dexter var precis så duktig som jag visste att han skulle vara, och han tog sig an utmaningen med nya, bullriga miljöer, munkorg och mycket folk med bravur.
Vi hade läst i tidningarna att det härjade ett antal virusar på vägen – covid, influensa och RS – och såg därför till att skydda oss så gott det gick med munskydd och god handhygien. Samtidigt var vi mentalt inställda på att förr eller senare bli förkylda, ovana som vi är vid att utsättas för diverse bacilusker.
Vi insjuknade redan på juldagen. T tog det lugnt och tillfrisknade snabbt medan jag försökte hålla förkylningen stången med hjälp av glatt humör, förnekelse och paracetamol. Vi hade ett digert program full av roligheter och aldrig i livet att jag tänkte göra avkall på en enda av dem!
Febern åkte jojo, rösten försvann och jag började hosta. Men med hjälp av envishet och mer paracetamol lyckades jag hålla mig på benen och vi hade en härlig nyårsfest tillsammans med hela familjen. Men sedan hjälpte vare sig stark vilja eller tabletter längre. När vi kom hem till Cerbère i onsdagskväll efter en tågresa som sög musten ur mig, hade jag över 39 °C. Diagnosen blev dubbelsidig lunginflamation och jag däckade.
Just nu är jag feberfri för första gången på två veckor. Jag är aptrött, hostar fortfarande och har kliande nässelutslag över bröst, mage och rygg men jag har duschat och tvättat håret och känner att livsandarna återvänt. Det finns hopp för 2023!
Bilden på fullmånen som stiger upp hur havet tog jag på trettondagen.
1 kommentar:
Åh nej, vilken sabla otur. Skönt att det har vänt. Krya på dig!
Skicka en kommentar