Söndagsmiddag

Jag känner mig så otroligt priviligierad som numera bor i samma stad som mina barn och barnbarn. Själv hade jag långt till mor- och farföräldrarna när jag var barn. Vi bodde inte alltid i samma land och ett tag bodde vi inte ens på samma kontinent. Lika var det för mina barn och deras morföräldrar när de växte upp. Farföräldrarna däremot flyttade från Hälsingland ner till oss i Sollentuna för att vara nära just barnbarnen. Inte så att man behöver umgås jämt och ständigt, det är det ingen som vill, men tänk så mycket enklare det är att ses eller hjälpa varandra nu jämfört med tidigare.

Igår kom sonens lilla familj över på middag. Jag hade gjort en len och mild potatis- och broccolisoppa och bakat ett surdegsbröd att ha till. Sedan bjöd jag på ugnspannkaka – hälften med bacon i och hälften utan – och rårörda lingon. Det blev knappt en smula kvar.

Jag älskar att samlas runt ett matbord och äta hemlagad mat tillsammans, och jag märker på Hedda och Lova att även de uppskattar det trots att de bara är 1 och 4 år gamla. Men det är inte alltid som familjemåltider är synonymt med trevlig samvaro, utan de kan också innebära gräl eller isande tystnad precis som i Vindarnas hus.

Bilderna tog jag i morse när Dexter och jag gick vår morgonrunda. Vi rör oss i helt andra omgivningar än i Cerbère. Inget hav, ingen obruten horisont och inga soluppgångar som tar andan ur en. Fast sånt struntar Dexter i och allt har sin charm.