Men 1965 förändras världen och Frankie ser plötsligt andra möjligheter. När hennes bror skickas till Vietnam går hon impulsivt med i Army Nurse Corps och följer hans väg. Frankie överväldigas av krigets kaos och förstörelse, liksom av det oväntade traumat av att komma hem till ett förändrat och splittrat Amerika."
Jag har läst flera böcker av Kristin Hannah. Några tyckte jag var väldigt bra (Näktergalen, Himmel över Alaska), andra tyckte jag mindre om.
Efter de första hundra sidorna av hennes senaste roman, Kvinnorna, var jag nära att lägga ifrån mig boken. Jag tyckte den var övertydlig och tjatig både när det gäller språket och storyn, och jag tyckte (och tycker fortfarande) att bikaraktärerna (Frankies väninnor) var intressantare än Frankie.
Men det är en viktig period i Amerikas historia som skildras: Vietnamnkriget, även om rejält förenklat. För mig blir det dock för mycket melodrama av det hela. Dessutom tycker jag att texten borde tvättats från upprepande uttryck samt beskrivningar av hur folk såg ut och vad de hade på sig. Jag förstår att kläderna fungerar som tidsmarkörer, men risken med tidsmarkörer är att de skapar en distans till berättelsen, vilket sker här.
Slutligen hade det varit bra om det någonstans funnits information om bakgrunden till kriget, antingen som en prolog eller ett efterord eller invävt i berättelsen. Som det är nu står det bara att det handlade om att hindra kommunismens framfart men det var ju mer komplicerat än så.
Intentionen med boken, att synliggöra kvinnorna som åkte till Vietnamn och fick betala ett högt pris för det, är dock god och viktig. Hur männen påverkas av krig har vi läst om och sett på film tusentals gånger medan kvinnorna som deltog på ett eller annat sätt, inte nämns över huvudtaget. De hamnar i skuggan av männen, som oftast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar