Jag läser i tidningarna om bränderna i Los Angeles och minns branden i Cerbères kommun för två år sedan. Skogsbränder är tyvärr vanliga i vårt gamla hörn av världen, särskilt nu när det råder torka och har så gjort i tre år.
Jag vet inte om bränderna i LA beror på den mänskliga faktorn men så var det i 99% av fallen där vi bodde tidigare, bevisligen 100% när det gällde branden i Cerbère. Och ännu har inte naturen återhämtat sig ... Men byn klarade sig, till skillnad från hela bostadsområden i LA. Ändå hände det någonting med mig efter branden i Cerbère. En liten känsla av otrygghet smög sig på. Inte så att jag gick omkring med ångest och oro – jag var mest arg på idioterna som orsakade branden (två män som skulle elda ris när det blåste vindbyar på 100 km/timmen) – men branden kom faktiskt otäckt nära. Byborna evakuerades, våra terrasser var täckta av sot och aska och hus i utkanten av byn skadades. Hur ska då inte människorna i LA känna sig? Även de som inte är direkt drabbade av branden men som under lång tid kommer att tvingas andas en luft där sot och andra giftiga partiklar virvlar omkring istället för att regna ner i marken? Och som ser förödelsen, spöklandskapet som bränderna lämnar efter sig.
2024 var det varmaste året som hittills uppmätts enligt Copernicus klimattjänst, och första året med en global medeltemperatur 1,5 C° högre än jämfört med förindustriell tid. I Europa var det värre ändå: 2,92 C°. Inget tyder på att 2025 blir svalare.
Med klimatförändringar följer extremväder. Som torkan i LA och i vårt gamla hörn av världen. Så även om det i huvudsak var en önskan om att komma närmare familjen som fick oss att flytta tillbaka till Sverige, spelade nog branden, torkan och vattenbristen på ett omedvetet plan också in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar