Jag har alltid älskat vatten. Älvar, floder, sjöar, hav, oceaner ... Mina tidigaste minnen av stora vatten är Atlanten utanför Senegals kust där jag bodde mina sex första år. Andra vatten som präglat mig är Medelhavet – mitt hav. Älven Ljusnan som rinner utanför bondgården där mamma växte upp och dit vi återvände på sommarloven. Samma älv som passerar Ljusdal dit jag flyttade som nybliven tonåring. Mammas sommarstuga i Enskogen, med utsikt över Ensjön. Vätösund nedanför stugan som var min i 18 år. Roslagens skärgård. Stockholms alla olika vatten ...
Jag saknar att kunna blicka ut över ett vatten som från stugan på Vätö och huset i Cerbère. Istället promenerar jag de tre minuterna det tar att komma till Tinnerbäcken. Där finns bänkar man kan slå sig ner på. Linköping har även Stångån och den stora sjön Roxen men dit är det lite längre från där vi bor. Så Tinnerbäcken har blivit mitt nya vatten – i brist på annat. Eller i väntan på annat, kanske.
Kommer jag någonsin att återigen bo så att jag kan blicka ut över ett vatten? Vem vet ...
(Bilden på Tinnerbäcken tog jag tidigt i morse.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar