De ofrivilliga

Ruben Östlund andra långfilm, De ofrivilliga, är en samling episoder, skeenden som handlar om grupptryck och moral. Det är provocerande, det är riktigt obehagligt, det är tragiskt också. Man luras ibland att skratta till men skrattet fastnar snabbt i halsen – för vad är det vi egentligen skrattar åt? Vi möter busschauffören som vägrar köra vidare förrän den som förstört en gardinstång i bussen kommer fram och erkänner. Där finns fjortonåringarnas fyllekväll (just den berättelsen i filmen borde alla tonårsföräldrar tvingas se), grabbgänget som under en blöt helg kränker varandra, lärarinnan som blir utfryst av kollegorna när hon inte är lojal med gruppen, mannen som låtsas om att allt är ok trots att han precis fått en raket i ögat. Alla borde säga ifrån, alla vet vad som är rätt och fel, men ingen gör något av rädsla för att sticka ut och för att göra bort sig. Det är riktigt läskigt, men också väldigt bra eftersom vi tvingas att fundera över vårt eget agerande i olika situationer. Det måste nog erkännas att de flesta av oss – tyvärr – är rätt så fega, vågar inte stå för det vi tycker, tiger istället för protesterar. Men att inse det är kanske att ta ett steg i rätt riktning.