Slutet gott, allting gott?

Läser att antalet skilsmässor fortsätter att öka. Jag är skilsmässobarn och jag har själv separerat från mina barns pappa. Det var inget lätt beslut – det tog mig flera år att komma till skott – och det var inte enkelt att genomföra, men det var absolut nödvändigt. Jag hade otroligt dåligt samvete när det skedde för att jag splittrade den heliga kärnfamiljen. Idag är jag lyckligare än någonsin men kan ändå fortfarande undra: Har jag skadat mina barn? När jag funderar på det viset är det skönt att helt enkelt fråga dem. De brukar då sucka lite trött och svara att sluta nu, du ser väl att vi mår alldeles utmärkt! De har hela tiden fått träffa sin pappa precis när och hur mycket de velat, jag har aldrig någonsin lagt mig i deras umgänge, än mindre haft synpunkter. Inte heller mina föräldrar blandade in oss barn i sina konflikter. Kanske att jag lärde mig något där?