Känner mig fortfarande tagen efter att ha sett Moodyssons Mammut. Ett ungt framgångsrikt par med en dotter på 7 år bor i en flashig lägenhet i SoHo, New York. Mamman är en på gränsen till utbränd kirurg och pappan konstruerar dataspelsajter. De älskar varandra men jobbar mycket och dottern tas om hand av den varma och kärleksfulla filipinskan Gloria som själv lämnat kvar två små söner hos mormor i hemlandet. När mannen åker till Thailand för att ro hem ett miljonkontrakt ställs saker och ting på sin spets. Samtidigt får de filipinska pojkarnas längtan efter sin mamma tragiska konsekvenser. Moodysson har ett lätt handlag och sinne för detaljer. Han beskriver en tid där avståndet mellan människorna ökar trots all den kommunikationsteknik vi utvecklat, sexturism där västerländska män – med kolonisatörens rätt – skamlöst tar för sig, en värld med barn utan framtid som måste leva på soptippar medan andra bättre lottade drömmer om att bli astronomer. Just barnen är den springande punkten i filmen – vad är det vi gör mot dem?
Nu låter allt detta oerhört tragiskt och mörkt och deprimerande men det konstiga är att det inte alls är det, snarare gripande och engagerande. Moodysson ger inga svar – det är upp till oss att finna dem. Jag har sett Moodyssons alla filmer, utom Container som jag bara inte orkade med, och tycker att han är en av våra allra bästa regissörer. Mammut tävlar i Berlin Film Festival och jag tror att den har goda chanser att kamma hem något pris. Jag håller tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar