Ingemar ”Ingo” Johansson är död och jag bryr mig inte. ”I natt blev Sverige fattigare” skriver en journalist. Fattigare på vad undrar jag då? På vilket sätt gjorde den gamle boxaren Sverige rikare? Till skillnad från författare, regissörer, musiker osv. lämnar en idrottsman inget bestående efter sig. Nya rekord sätts hela tiden och gamla glöms snart bort. Det beundransvärda med idrottsmän tycker jag är att de förmår att lägga ner otroligt mycket tid, fokus och energi på att spränga sina egna gränser. Ändå är deras prestationer så flyktiga.
Minnet av Ingo kommer sakta men säkert att tyna bort i takt med att den generation som upplevde hans storhetstid försvinner. I ärlighetens namn trodde jag att han hade dött för länge sedan. Jag vet i varje fall vem han var. Det har mina barn ingen aning om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar