Jag storkonsumerade svart/vita 40 och 50-tals filmer innan jag kom in i tonåren. Vi tillbringade somrarna i Sverige, jag kunde ingen svenska och knappt någon engelska men det gjorde inget. Jag satt framför tv:n om kvällarna (hade lärt mig vad ordet "långfilm" i tidningen betydde) och missade inte en sekund. Handlingen var nästan alltid enkel och kroppsspråket tydligt nog. När man inte förstår språket inträffar det märkliga att man istället ser en massa detaljer som annars skulle gå en förbi. Visst är det märkligt att jag föredrog dessa filmer framför dem från mitt eget årtionde? Eller, när jag tänker efter, det var nog inte så konstigt. De flesta småflickor älskar ju sagor, och verklighetsflykt var inget för 70-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar